RISKKNYTT 2000:2

Redaktörens rader
Riskkollegiet - svensk förening för riskvetenskap är den nya, fullständiga benämningen på organisationen efter ett beslut om stadgeändring vid årsmötet den 3 april i år. Den indikerar en väsentlig punkt i ändringen, nämligen att Riskkollegiet övergått från att vara en ´mini-akademi´ med ett begränsat antal valda ledamöter till att få karaktären av en ´vanlig förening´. Samtidigt skall inte glömmas de många s k korresponderande ledamöterna, enligt den tidigare stadgetexten. De bidrog i realiteten till en breddning av Riskkollegiet och dess verksamhet. Alla blir nu ´medlemmar´ utan åtskillnad. Mer från årsmötet och styrelsens förhoppningar för framtiden finns på annat håll i detta nummer av Risknytt. Här skall bara påpekas att den kortare benämningen Riskkollegiet gärna kan användas också i fortsättningen, så som gjorts här.

Stadgarna i den nya ordalydelsen utsänds till alla medlemmar samtidigt med detta nummer av Risknytt.

Ytterligare en nyhet är Riskkollegiets webbplats som beräknas bli tillgänglig på försommaren. Mer om detta längre fram i bladet. Det blir senare också aktuellt med ny huvudadress för e-post till Riskkollegiet.

Riskforskning är ett brett begrepp. Mycket kan dölja sig under en sådan rubrik och det är inte alltid lätt att hitta rätt i det stora publikationsutbudet på den internationella arenan. I detta nummer av Risknytt presenteras helt kort tre tidskrifter på området. De är centrala särskilt sett ur Riskkollegiets perspektiv, då vi i vår verksamhet bl a strävar efter att få syn på generaliserbara frågeställningar och metoder för hantering av risker och att peka på strukturer på riskområdet, som skall underlätta överblick och förståelse.

”Mitt perspektiv på risk” var temat för Riskkollegiets höstmöte 1998. Här publiceras Åke Munkhammars bidrag, som behandlar en verklighet som kanske de flesta av oss är ganska obekanta med. Redaktionen vill gärna ha in nya bidrag från medlemmarna på samma tema!


RISK MANAGEMENT I FÖRSÄKRINGSBOLAG

När vi talar om ”risk” handlar det nästan alltid om något negativt, något som skall reduceras eller undvikas. Jag skall i stället tala om en industri som lever-och frodas- av risk.

Jag har jobbat många år i Skandia som ansvarig för ”underwriting control”. Det innebär att utöva tillsyn över hur försäkringsrisker accepteras. Sedan 1998 driver jag en egen konsultfirma ”Risk Control Services in Sweden AB”.

Jag skall beskriva hur riskhantering kan gå till i försäkringsbolag.

I Sverige måste alla försäkringsbolag redovisa sin riskbenägenhet. Det gör man i sin bolagsordning. De flesta bolag uttrycker den som en procentsats av sitt på något sätt definierade riskkapital. I Skandias fall är det i stället uttryckt som en ruinsannolikhet. Enligt bolagsordningen får, grovt förenklat, Skandia inte gå i konkurs oftare än en gång vart tusende år. Detta är då den yttersta begränsningen av risktagandet för Skandia.

Mitt jobb var att se till att bolaget inte gick i konkurs (åtminstone inte för ofta). Hur gör man då det?

Jag tar jordbävningsexponeringen som exempel. Den väljer jag dels för att jordbävning är den potentiellt mest skadebringande naturhändelse som kan drabba försäkringsindustrin och samhället och dels för att jordbävning som fysiskt fenomen är enklare, mer förutsägbart, än t. ex. storm.

Jag skall använda en enkel, generell modell som man kan använda för att mäta den risk bolaget ikläder sig. Man har någon typ av ”Hazard”, det kan vara någon slags naturkatastrof, jordbävning i vårt exempel, men det kan också vara en farsot som AIDS eller ekonomisk recession. Sen har vi ”Insured Values”, det bestånd av försäkringar som är exponerade för vår ”hazard” och till sist har vi den ”Vulnerability”, den känslighet som de försäkrade objekten har för vår ”hazard”.

När man bildat sig en uppfattning om dessa tre faktorer kan man beräkna vad vi kallar PML (Probable Maximum Loss), den sannolika största skadan. Lägger man dessutom till ett antagande om frekvensen, så kan man beräkna det som är centralt i försäkring, riskpremien. Riskpremien är helt enkelt den genomsnittliga peng försäkringsbolaget årligen betalar ut i skadeersättning.

I vårt exempel, jordbävning - måste man ta hänsyn till inte bara det uppenbara, den sannolika markrörelsen som man kan råka ut för, utan även sekundäreffekter som rasrisken och risken att marken drabbas av ”liquifaction”, jordförvätskning, som innebär att marken tappar sin bärighet och att tunga föremål sjunker och att lätta föremål som oljetankar poppar upp som ping-pongbollar ur marken.

Sen gäller det att fastställa det område som påverkas, vilka försäkrade objekt måste jag ta hänsyn till? Områdets storlek kan variera högst avsevärt, beroende t. ex. på om jordbävningen inträffar inuti en kontinentalplatta eller mellan två plattor.

Ett exempel: Vi kan jämföra två områden i USA. I december 1811 inträffade en stark jordbävning (drygt 8 på Richterskalan) i New Madrid vid Mississippifloden, en ”intraplate” jordbävning mitt i den Nordamerikanska plattan. Den jordbävningen skakade ett mycket stort område, kyrkklockorna så långt bort som i Boston ringde av stötvågorna. Det område som drabbades av byggnadsskador var c:a 20 gånger så stort som det drabbade området efter 1906 års jordbävning i San Francisco - en jordbävning som var lika stark, men som inträffade i gränsytan mellan två plattor.

Vi måste också bedöma risken för Tsunami - den seismiska havsvåg som kan skapas av markrörelser på havsbottnen. Dessa vågor rör sig mycket snabbt, c:a 800 km/tim på djupt vatten, men när de kommer in på grundare vatten så bromsas de upp och amplituden ökar. De kan bli mycket höga (ca 10-20m) och ställa till skador flera hundra meter in på land om det är långgrunt.

De försäkrade värdena vid jordbävningar kan vara av många olika typer - de uppenbara är ju egendomsförsäkrade värden som drabbas av skakskada eller liv och olycksfall, men också indirekta skador måste beaktas som brand, avbrott, ansvar, arbetsskadeförsäkring, bil, marin och kreditförsäkringar m.m.

Den tredje faktorn, känsligheten, varierar kraftigt beroende på byggnadstyp - om det är ett trähus, ett höghus av betong eller av stål osv. Även designen är viktig. Jag tror t. ex. inte att egyptiernas val av pyramid som form på begravningsmonument var en slump. De byggdes för att stå länge och pyramidformen är en ideal form för att klara jordbävningar. Höjden på byggnaderna är också viktig. Jag skall ge ett exempel - om husets egensvängning är samma som den dominerande frekvensen på markvibrationerna får vi en stor förstörelse. I Mexico City, som ligger på gammal sjöbotten, har marken en dominerande frekvens av 0,5 hz. De hus som har samma egenfrekvens, dvs de som är mellan 14-20 våningar höga, utsätts för väldigt hög belastning och detta ledde till många kollapser vid 1985 års jordbävning. Innehållet i byggnaderna har också betydelse, liksom användning och de byggnadskrav som gällt när byggnaden uppfördes. Även åldern spelar in. Men det viktigaste enligt min uppfattning är vad det är för mark under byggnaden. Här gäller den bibliska regeln om att inte bygga sitt hus på lösan sand!

Vi måste också bedöma hur stor den seismiska risken är, vad sannolikheten är att det ska inträffa en jordbävning av en viss styrka. Här finns numera hjälp att få i form av s.k. intensitetskartor med given sannolikhet över de flesta seismiska områden på jorden. Men dessa kartor går inte att tillämpa rakt av, utan stora korrigeringar måste göras med hänsyn till den mark som ”våra” byggnader står på. Vid detaljerade studier i Chile visade det sig att det var nödvändigt att korrigera intensiteten med -1,5 till +2,0 enheter på intensitetsskalan (MMI- se nedan) när hänsyn togs till de lokala markförhållandena.

Jag skall avsluta denna ”problemdelen” med att peka på ett försvårande element av ett annorlunda slag.

Den största osäkerheten vid PML-beräkningar gäller de sällan förekommande, men mycket stora skadorna. Tyvärr finns här ett fenomen som lägger sten på börda. När en allvarlig naturkatastrof inträffar uppstår brist på både reparationsmaterial och arbetskraft. Vid brist ökar som regel priset och ju större skadan är desto större blir prishöjningen. I Los Angeles steg priset på betong, mursten och färg med c:a 30% efter jordbävningen 1994.

En slutsats man kan dra efter redovisningen av alla dessa osäkerhetsfaktorer är att jordbävningar och andra naturkatastrofer egentligen inte är försäkringsbara. Men de skulle kunna bli det genom att osäkerheten minskas. Jag har skrivit en artikel i ”Seismological Research Letters” där jag visar hur det kan gå till.

Om man i jordbävningsutsatta områden är beredd att bygga bättre än vad byggnormen kräver, kan byggherren bestämma hur stor PML han kan acceptera och låta designa jordbävningsresistensen utifrån det. Merkostnaden kan bli i storleksordningen 0-5%. Genom att risken sänks kan jordbävningsförsäkringspremien sänkas, så att tilläggsinvesteringen blir lönsam när premiesänkningen diskonteras över byggnadens livstid.

På detta sätt blir både byggherre och försäkringsgivare vinnare. Dessutom vinner samhället genom att räddningsplanerna efter en katastrof kan göras säkrare, samtidigt som byggnadskontrollanten får hjälp av försäkringsbolag och byggherre att kontrollera byggnadskvalitén.

Avslutningsvis vill jag i Riskkollegiets anda passa på att klargöra vissa begrepp och måttskalor som används i jordbävningssammanhang, men som dessvärre ofta blandas ihop eller direkt förvanskas i media. Det gäller de olika sätt på vilka man kan mäta styrkan på en jordbävning.

Vi har dels en objektiv skala, Richterskalan, där vi instrumentellt (med seismograf) mäter den frigjorda energin. Det är en öppen, logaritmisk skala där en magnitud 6 jordbävning är c:a 32 gånger starkare än en magnitud 5 (och en magnitud 7 följaktligen c:a 1000 gånger starkare). Dels har vi den subjektiva skalan, som mäter den observerade påverkan jordbävningen har på byggnader och på naturen. Här använder vi ”Modified Mercalli Intensity Scale” (MMI). Det är en 12-gradig skala där de olika intensiteterna beskrivs i termer som ”hängande objekt svajar” (MMI II), ”puts och svaga skorstenar spricker” (MMI VI) och ”de flesta tegelbyggnader kollapsar” (MMI X).

Det går inte att koppla ihop dessa skalor då många faktorer som avstånd, djup, marktyp etc påverkar vilken effekt en jordbävning av en viss magnitud har på våra byggnader!

Föredrag av Åke Munkhammar vid Riskkollegiets höstmöte 1998.

RISKKOLLEGIEDAGEN 2000
ägde rum i Apotekarsocietetens vackra lokaler i Stockholm. Årsmötesförhandlingar är sällan lockande men skaran tätnade till ett trettiotal personer när den vetenskapliga delen av programmet sedan började.

Årsmötet
Mötet inleddes med behandling av ett genomgripande förslag till stadgeändring, i vilken enbart de valda ledamöterna hade rösträtt. Förslaget antogs med 32 röster för, varav 21 var förhandsröster, och ingen emot. 11 av de sammantaget 43 valda ledamöterna hade således avstått från att rösta.

Alla hittillsvarande såväl valda som korresponderande ledamöter blir nu automatiskt medlemmar i Riskkollegiet i dess nya tappning. Alla medlemmar har lika rättigheter. Skyldigheten innebär att man förutsätts ”stödja Riskkollegiets syften”. Det sittande presidiet utgör styrelse fram till nästa vår då nyval sker.

Styrelsen hade bl a följande förhoppningar inför framtiden, nämligen att uppnå
- fler medlemmar i föreningen och därmed ökad spridning av intresset för riskfrågor
- stabilare ekonomiskt underlag för den basala löpande verksamheten
- att genom kanaliseringen av ansvaret för vetenskaplig kvalitet mm till en liten grupp (det vetenskapliga rådet) skapa bättre garanti för ett reellt engagemang, vid sidan av styrelsen
- att den partiella avlastningen av styrelsen skall innebära att denna kan koncentrera sig mera på bl a resursfrågor, ´medlemsvård´ och kommunikation inkl Risknytt, till gagn för verksamheten i stort.

Av förhandlingarna i övrigt framgick att underskottet i verksamheten hade nedbringats något men att särskilda projekt såsom större symposier och samtliga publikationer i princip fordrar särskild finansiering.


Symposium: Frihet och tvång i riskhanteringen - etik och effektivitet

Carin Sundström-Frisk inledde och erinrade om Riskkollegiets seminarieserie om olika strategier för riskkontroll, vari dagens möte var en del. Hon illustrerade med tre förutsättningar för ett effektivt riskförebyggande: att man vet, att man kan och att man vill. Därefter gav dr Annika Strandell, stf gd i Folkhälsoinstitutet, en överblick över olika strategier i folkhälsoarbetet och betonade bl a problemen med ungdomars ´naturliga´ risktagande. Föredraget skall publiceras i Risknytt.

Temat belystes därefter med praktiska exempel från två olika håll, dels livsstil (alkoholbruk - alkoholmissbruk), dels arbetsmiljö (framför allt asbest). Gunnar Ågren, med stor erfarenhet av alkoholfrågor och numera gd vid Folkhälsoinstitutet, diskuterade vad som fungerar och vad som inte fungerar i fråga om minskning av risken för alkoholskador och uttalade en stark oro om priser sänks och tillgänglighet ökar enligt EU:s krav. Han erinrade om att alkoholskadorna vida överstiger varje annan hälsorisk i samhället och efterlyste därvid också mera av konsekvens i offentliga åtgärder för allmän riskbegränsning i samhället, där resurserna för prevention av alkoholskador då ter sig utomordentligt små.

Anders Englund, chefläkare vid Arbetarskyddsstyrelsen, kunde - baserat på egen erfarenhet - belysa de olika aktörerna och handlingslinjerna i den spännande historien om åtgärder mot asbest, med början på 1970-talet. En generell slutsats var att lagstiftning nog alltid behövs för god genomslagskraft på arbetsmiljöområdet men att frivilliga åtaganden kan ha inte minst en pådrivande verkan Också detta föredrag kommer att återges i Risknytt senare.

Docent Christian Munthe, filosof från Göteborgs universitet, betonade att risketiken är ett ganska nytt filosofiskt område, som kompletterar den traditionella beslutsteoretiska diskussionen om riskbeslut. Det räcker här inte med nyttoteorier och aggregeringsprinciper. Etiska värderingar kan inte på något okontroversiellt sätt översättas till preferenser. En annan fråga är vilka politiska medel som är godtagbara för att minska olika risker, särskilt om det rör sig om s k försumbara dvs (i varje fall för flertalet individer) mycket små risker.

Den efterföljande diskussionen breddade och fördjupade perspektivet , bl a huruvida samma regler för riskhantering kan tillämpas inom olika områden; hur synsätt och konventioner inom samhället påverkar hur problem och ansvarsförhållanden formuleras - t ex vad som menas med ”ofrivilliga risker”; att man behöver skaffa användbara mått på vad som menas med ”hälsa”; vilka risker som försummas idag - exemplet med läkemedels- och andra iatrogena risker som sällan lyfts fram.

Sammantaget ett symposium som också ställde nya frågor och som därmed pekar framåt, mot fortsatta diskussioner.
USw


Några risktidskrifter

I Risk Analysis publiceras artiklar om tekniska, matematiska, psykologiska, medicinska och samhällsvetenskapliga aspekter på risker. Alla vetenskapliga artiklar är referentgranskade. Tidskriften utkommer varannan månad (6 nummer/år) och utges av Kluwer Academic Publishers. Första volymen kom 1981, och därmed är Risk Analysis den äldsta vetenskapliga risktidskriften. Enligt vissa är den också den mest inflytelserika. Tidskriften är även officiellt organ for Society for Risk Analysis (SRA), den internationellt sett ledande organisationen för riskforskare. Tidskriftens webbplats finner man på

Journal of Risk Research innehåller referentgranskade artiklar inom riskområdet vilka bl a behandlar tekniska, fysiska, medicinska och sociala aspekter på risk jämte artiklar relaterade till beslutsfattande och policyfrågor rörande risk. Tidskriften har som ambition att, fritt översatt, ”fokusera på frågor inom riskforskningen vilka ligger utanför dem som dominerar den nordamerikanska debatten”. The Journal of Risk Re-search ges ut kvartalsvis (4 nummer/år) av Routledge (E&FN Spon). Första volymen utkom 1998. Tidskriften är officiellt organ för Society for Risk Analysis Europe och Society for Risk Analysis Japan, två underavdelningar till SRA. Tidskriftens webbsida har adressen www.tandf.co.uk/journals/routledge/13669877.html

Risk: Health, Safety & Enviroment upptar referentgranskade, tvärvetenskapliga artiklar som berör riskaspekter på hälsa, säkerhet och miljö. Jämfört med andra risktidskrifter är denna något mindre naturvetenskapligt inriktad, med en större öppenhet även för humanistiska bidrag. Tidskriften utkommer kvartalsvis (4 nummer/år) och utges av Franklin Pierce Law Center. Den första volymen dateras till 1990. Tidskriften är officiellt organ för den USA-baserade Risk Assessment & Policy Association. På dess webbplats återfinns de flesta artiklar, utom de allra senaste, i fulltext - alldeles gratis.
Martin Peterson
Doktorand, ingår i en forskargrupp hos Sven Ove Hansson


En första doktorandgrupp har etablerats för att fundera över vad Riskkollegiet kan göra för unga forskare och vad unga forskare kan göra för att stimulera arbetet inom föreningen. I gruppen ingår t v Jana Truedsson (HHS), Christina Rudén (KTH) och Misse Wester-Herber (Örebro Universitet).

´Go electronic´
var frågan i förra numret av Risknytt. Den har nu avancerat. E-postadresser för massutskick nyligen fungerade bra och det kommer att tillämpas i största möjliga utsträckning i framtiden. Den aviserade egna webbplatsen för Riskkollegiet beräknas vara installerad före sommarsemestrarna. Det framstår alltmera som om webbplatsen successivt bör bli ett mycket centralt instrument i Kollegiets verksamhet. Adressen blir www.riskkollegiet.nu. Styrelsen har beslutat att tills vidare all information i form av Risknytt samt nya rapporter av olika slag inkl abstracts läggs ut på webbplatsen utan restriktioner. Detsamma gäller uppgifter om kommande aktiviteter. Vidare skall nätverksfunktionen förbättras genom mer information om medlemmarna.

Även om webbplatsen blir viktig, kommer uppdateringar inte alltid att kunna ske momentant. Ännu viktigare att beakta är flertalet medlemmars bristande tid när det gäller aktiva sökningar på nätet. Styrelsen har därför nyligen beslutat att knyta särskilda medlemsförmåner till direktservice genom e-post.

Den som har lämnat en e-postadress till kansliet kommer att få ett personligt meddelande om nyheter, i varje fall så snart en uppdatering sker på nätet, jämte kort information om vad saken gäller samt fulltext i form av en bilaga i förekommande fall. Övriga medlemmar får materialet i pappersform liksom hittills men kan få vänta tills det blir dags för ett större, samlat utskick.

En annan medlemsförmån, för den som så önskar, är möjlighet till länkning från Riskkollegiets webbplats.
USw

Jerzy Einhorn död Cancerforskaren och politikern Jerzy Einhorn har avlidit. Han var under många år ledamot av Riskkollegiet. Hans fascinerande levnadsbana finns beskriven av honom själv i två böcker från sent 1990-tal.

Att vid 41 års ålder bli chef för det anrika Radiumhemmet såg han som ett enormt ansvar. Många svårigheter övervann han med sin starka motivation, stora arbetskapacitet, visionära intuition och - en icke föraktlig envishet. Forskningsaktiviteten vid Radiumhemmet mångdubblades och nya verksamheter inom den psykosociala sektorn och rehabilitering inleddes. Jerzy´s utredning om onkologins framtida organisation i Sverige blev uppmärksammad även internationellt; han blev en av de ledande onkologerna i Europa.

Riskuppskattningar utgör en integrerad del av cancerbehandling såväl lokalt som vid mer generellt verkande metoder t ex cytostatika. Även användning av radionuklider inom medicinen kräver riskuppskattningar och jämförelser med alternativa metoder, där Jerzy hade ett genuint intresse och en stor erfarenhet.

I fokus för läkaren Jerzy´s intresse stod alltid patienternas bästa, i politiken de svagas, som saknade företrädare hos makthavarna. Hans gärning präglades av medmänsklig omtanke, något som också kom oss medarbetare till del.
Rune Walstam, prof.em i radiofysik