Risknytt

Risknytt är en publikation från Riskkollegiet – svensk förening för riskvetenskap. Nr. 2010:1

 

Skärmklipp.JPG

Ärkebiskop Anders Wejryd och Anders Wijkman. Bild: SVT Forum.

 

Under våren hölls ett av de största seminarier Riskkollegiet varit med och arrangerat. Heldagsseminariet "Hur klarar vi en värld med 9 miljarder människor?" lockade fler än 100 åhörare och en än större publik då det filmades av Sveriges television och sändes två gånger i Kunskapskanalen. Seminariet syftade till att skapa en bred och kvalificerad belysning av de frågor, problem och risker som förknippas med en ökad global befolkning. Listan på talare visar på bredden och ambitionen:

 

Anders Wejryd, Ärkebiskop, Svenska kyrkan

Gunnar Öquist, Professor, Kungl. Vetenskapsakademien

Kjell Aleklett, Professor, Uppsala universitet

Lisa Sennerby Forsse, Rektor, Sveriges Lantbruksuniversitet

Sten Nilsson, Professor, Int. Institute for Applied Systems Analysis

Hans Rosling, Professor, Karolinska Institutet

Leif Stenberg, Docent, Lunds universitet

Ralph Sundberg, Doktorand, Uppsala Universitet

Anders Wijkman var moderator och Bo Ekman sammanfattade seminariet, båda från Tällberg Foundation.

 

I detta nummer av Risknytt finns en längre text från Anders Wejryd och kortare bidrag från Lisa Sennerby Forsse, Leif Stenberg och Ralph Sundberg som alla ger olika aspekter på problematiken med befolkningsökningen. Det går också fortfarande att se seminariet på webben via SVT Play: http://svtplay.se/v/1929488/svt_forum/befolkningstillvaxt_och_miljopaverkan__del_1

 

På Riskkollegiets årsmöte i maj delades också Riskkollegiets två priser ut, till Maria Feychting och till Bengt Söderbergh. Jan Olof Snihs skriver mer om detta i ”Ord från ordföranden” nedan. Pristagarna föreläste för Riskkollegiets medlemmar på årsmötet och detta nummer av Risknytt innehåller också två texter från pristagarna.

 

Slutligen vill jag passa på att önska alla Risknytts läsare en riktigt lång, skön, och lagom riskabel sommar,

 

Per Wikman-Svahn, redaktör för Risknytt.

 

Innehåll i detta nummer

Ord från ordföranden – Jan Olof Snihs

Livet som ges och görs – Anders Wejryd

Vårt dagliga bröd - hur klarar vi det? – Lisa Sennerby Forsse

I Mellanöstern och Nordafrika har befolkningsökningen gått fort – Leif Stenberg

Risken för internationella konflikter i kampen om naturresurserna – Ralph Sundberg

Radiofrekvent exponering från mobiltelefoni och hälsa – vetenskap och fallgropar – Maria Feychting

Production from Giant Gas Fields in Norway and Russia – Bengt Söderbergh

 

 

Ord från ordföranden

av Jan Olof Snihs, ordförande för Riskkollegiet

 

Årsmötet i år blev särskilt intressant genom föreläsningar av de två pristagarna av Riskkollegiets priser för betydande insatser på riskområdet. Det var professor Maria Feychting, Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet som fick priset The Swedish Risk Academy Award med följande motivering:

 

"Maria Feychting arbetar som världsledande epidemiologisk expert med forskning och riskanalyser rörande hälsorisker vid exponering för elektromagnetiska fält. Hennes internationellt uppskattade arbete med riskbedömning och riskkommunikation utmärks av integritet, konsekvens och professionalism. Maria Feychting agerar och kommunicerar på strikt vetenskaplig grund och med stor pedagogisk skicklighet, även när media, intresseorganisationer och enskilda söker utöva starka påtryckningar i olika riktningar."

 

Marias föreläsning var samtidigt årets Bo Lindell föreläsning, en föreläsning som hålls vartannat år och som inrättats till ära för professor Bo Lindell. Det andra priset tilldelas en person i början av sin karriär, som har gjort nya, viktiga och lovande insatser på riskområdet. Detta pris har namnet Riskkollegiets Utmärkelse till Lovande Yngre Forskare och tilldelades nyblivne teknologie doktor Bengt Söderbergh, Institutionen för Fysik och Astronomi vid Uppsala Universitet med följande motivering:

 

"Bengt Söderbergh arbetar med framtida risker beträffande energiförsörjning och håller på att fullborda sin doktorsavhandling rörande Europas energisäkerhet i fråga om naturgas. Han påvisar en risk för energibrist i Europa som bör påverka samhällets planering. Bengt Söderberghs studier har redan väckt stort internationellt intresse och väntas få betydelse för Europas framtid."

 

En fråga som ständigt diskuteras och hanteras inom styrelsen och även togs upp på årsmötet är på vad sätt vi kan öka intresse för och kunskap i riskfrågor, deras innebörd och hur de uppfattas och hanteras i samhället dvs. den verksamhet som föreskrivs i stadgarna för Riskkollegiet. Detta sker genom vår hemsida, tidningen Risknytt och genom de seminarier vi själva eller i samarbete med andra arrangerar.

 

Hemsidan och Risknytt har de senaste åren genomgått förbättringar och det arbetet fortsätter kontinuerligt. När det gäller seminarier har vi lagt ner mycket arbete på 5 seminarier under det gångna verksamhetsåret. Två av dem fick i slutändan avbrytas, det ena Risker för ras och skred i samarbete med Naturvårdsverket och det andra Risker i ett kyrkligt perspektiv i samarbete med svenska Kyrkan. Ett seminarium tillsammans med polisen om ”risker i samband med stora publika evenemang”, arbetsnamn f.n., har senarelagts till i början av nästa år.

 

Det ena av de två genomförda seminarierna var en presentation av den nya Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap, MSB och speciellt dess forskningsinriktade verksamhet. Det andra seminariet ägde rum i mars 2010 och hade titeln Hur klarar vi en värld med 9 miljarder människor? Seminariet organiserades av Uppsala universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet och Riskkollegiet. Kungliga vetenskapsakademiens energiutskott och Tällberg Foundation stödde seminariet, som hölls på Kungliga vetenskapsakademien.

 

Vi har ambitionen och en verksamhetsplan att fortsätta genomföra framgångsrika seminarier och annan verksamhet enligt stadgarna. Den vetenskapliga kvaliteten är viktig och därför har Riskkollegiet ett Vetenskapligt Råd. Dess uppgift är att inom Riskkollegiets verksamhetsområde ta ansvar för vetenskapliga bedömningar samt att i övrigt verka för Riskkollegiets syften i enlighet med styrelsens uppdrag. Genom att dess ordförande normalt deltar i styrelsens möten kan han direkt ge värdefulla synpunkter och fånga upp frågor för Rådets bedömningar. Det vetenskapliga Rådets ordförande är sedan april 2010 professor Ivar Vågsholm.

 

Vi gläder oss åt att vi fått ett stort antal nya medlemmar, vilket skapar förutsättningar för högre ambitioner och förbättrade verksamheter. De direkta kontakterna med medlemmarna i olika frågor bl.a. seminarieverksamheten kommer att öka. Vi är också beroende av annat ekonomiskt stöd genom bidragsgivande organisationer och vi vill även här öka kontakterna och ta del av deras speciella kompetens på riskområdet och samarbeta t.ex. i anordnande av seminarier. Mer detaljerad information om Riskkollegiets verksamhet finns i vår verksamhetsberättelse som finns tillgänglig på hemsidan.

 

Jag och styrelsen önskar alla en god sommar.

 

Jan Olof Snihs

 

av Anders Wejryd, Ärkebiskop, Svenska kyrkan

 

Ingen av oss har förtjänat livet. Vi fick det, vi får det. Det är självklarheter men inte plattityder, eftersom vetskapen om det så sällan får några följder för oss. Vi fick livet och när livet är bra ställer vi sällan några frågor om varför vi fick det eller varför vi ska leva det. Men ingen av oss har förtjänat livet. På så sätt är vi redan från början i underläge i förhållande till livet. Det ges oss.

 

Men vi är inte i underläge i förhållande till varandra. Ingen annan har heller förtjänat livet. Och – och det är väl den här dagen särskilt problematiskt – vi är inte i överläge i förhållande till någon annan. De har samma rätt till livet. Det gavs inte åt oss mer än åt dem. Och det kommer inte att ha getts mer åt vissa 2050, än åt andra, även om vi då är nio miljarder människor på jorden.

 

Och om det gavs lika mycket, vilka följder får det för resurserna som ges för att upprätthålla livet? Den som har stora resurser kan ju också ha större resurser att ändra förhållanden för den som mindre resurser har. Den som har stora resurser kan ju därför bli betydelsefullare, nyttigare, åstadkomma mer, förändra mer, förbättra mer. Och vad får det, i praktiken, för följder för våra inbördes förhållanden? Får vi se en ny kolonialism, en befolkningspolitisk imperialism, som styr befolkningsutvecklingen så att den fortsätter att gå emot fattigas och inte minst kvinnors intressen? Gendercide står det på omslaget till veckans Economist. What happened to 100 million baby girls? Och varför accepterar vi fortfarande 20 000 döda barn per dygn och 500 000 mödrar döda i barnsäng per år?

 

Och framför oss har vi långt tuffare utmaningar. Om befolkningen växer med 50% på fyrtio år så krävs en BNP-ökning av mycket stora mått. Vad kan driva den, och framför allt vad kan upprätthålla den? Vem blir sedd som problem och vem kommer att skyddas? Det kommer vi att få höra mer om senare under dagen.

 

Redan flyttar vi gränserna för både livets början och slut. I alla tider har människor kunnat släcka liv, födda och ofödda, friska och sjuka. I olika tider och kulturer har detta varit något som skett öppet eller fördolt – men skett har det. Prioriteringsdilemman i sjukvården är inget nytt. Det är bara under samhällsutvecklingens parenteser som man kunnat säga som gamle finansminister Sträng lär ha sagt: Sjukvården får kosta vad den kostar. Etiska dilemman är inget nytt. Nytt och gott i vårt samhälle är dock att så pass många ändå är indragna i samtalet om dem.

 

Verkligt nytt är att livet inte bara ges och görs på de gamla vanliga visen. Vi är nära att ge liv och existens åt nya varelser efter vår egen design, och då alltså inte bara existens utan också egenskaper. Vad betyder det för vår respekt för livet, vår respekt för andra, vår syn på det egna livet? Det man har valt har man ju inte bara fått. De egenskaper som är följd av mänskliga beslut, ska de verkligen leda till att man anpassar samhället efter människor som har dessa egenskaper? Ska man anpassa samhället efter barn med Downs syndrom, om man kan undvika att föda de barnen, frågas redan. Vad betyder makten över livet för respekten för livet? Blir det inte enklare att i så fall anpassa egenskaperna efter det befintliga samhället?

 

Även om jag alltså så smått drömmer mig tillbaka till den tid då man fick ta livet som det är, så vet jag att det inte är så. Och den gamla tiden var inte den gamla goda tiden eftersom resurser för att kompensera den underprivilegierade saknades och eftersom samhället var stratifierat på ett sätt som gjorde att bara någras röst räknades.

 

Det vi ofta kallar syndafallet är ett religiöst försök till förklaring om varför vi alla lämnar oskuldens tillstånd. Det handlade inte om något äpple. Det handlar om frukten från kunskapens träd på gott och ont. Vi blir alla vuxna. Vi får kunskap och möjligheter – och kan och ska inte avhålla oss från att skaffa det. Men för varje landvinning, är det så hjul, kärnkraft eller konstgjord befruktning, växer ansvaret.

 

När vi samlas idag för att tala om 2050 och nio miljarder människor – talar vi då om nio miljarder med lika stark röst, eller om en elit som inte bara vet bättre utan också då ska ha det bättre? Vi har i vår kända historia rört oss genom perspektiven släkt, ätt, nation och internationalism. Håller de vida perspektiven när de prövas?

 

Är verkligen livet värt livet? För alla?

 

Låt mig få återkomma till det om en stund. Först några ord om medel och mål.

 

Jag börjar med en självklarhet igen, som jag dessvärre inte heller tror är någon plattityd.

 

Vi vet att pengar är medel. Vi vet att BNP är mått. Men de är så fascinerande och har visat sig vara så förnämliga effektivitetsmätare att de utgör egna världar, ja bildar kanske sitt eget universum. Medlen och måtten blir mål.

 

Det är lätt att leta efter nyckeln under lampan. Ibland är det fullt rimligt. Då letar man i alla fall. Alternativet hade varit att inte se något. Men när intäkt och produktivitet mäts så har vi valt ett utsnitt som stämmer mycket väl med en framgångsperiod i världens utveckling som kanske inte är upprepbar och absolut inte generaliserbar. Delens utveckling har stämt förvånansvärt väl med helhetens utveckling. Men den har förutsatt resurstillgång. Tillgängliga resurser och nya resurser. All stor tillväxt hittills har drivits av kolatomer. Kan solkraften och fusionskraften ändra detta? Kanske, men ännu ligger det långt bort.

 

Kalkyler har aldrig kunnat gå särskilt långt utanför det kända och erkända systemet, inte lagstiftningsmässigt, inte ekonomiskt och över huvud taget inte vad gällt efterfrågan och tillgång. Och avskrivningstiderna har varit de vanliga. Verkar något bli lönsamt på några års sikt anses det oftast gott. Naturen är i stort sett gratis, även om råvaror kostar lite och koldioxidutsläpp kostar i några länder. Kommande generationers tillgång till resurserna får hittills inte plats i kalkylen, liksom heller inte alla de människor som är utanför det ekonomiska utbytet genom att leva i kulturer och ekonomier under andra villkor.

 

Jag säger inte det här för att driva med marknadsekonomin. Den har hittills på ett ojämförligt framgångsrikt sätt kunnat skapa välstånd och sprida välstånd. Den har fått människor att våga förändra och har frigjort egna och andras resurser. Det är med den som med Darwins evolutionsteori, som har hjälpt mig mycket: Bäst hittills, särskilt om den tillåts att förädlas.

 

Marknadsekonomin kräver demokratisk kontroll och reflekterad lagstiftning för att skydda andras rätt och annan rätt än vad som kan hanteras internt i systemet. Till dessa skyddsbehov får vi väl också föra, till exempel, naturens rätt, oföddas rätt och de från ekonomin exkluderades rätt.

 

Och dessa skyddsbehov har vi svårt att hantera. Det finns ju inga exakta parametrar.

 

Men tänk om det ändå är livet som är livet värt? Visst är det svepande och subjektivt – men det är ändå att ge livet större rum i övervägandena än svårigheterna att förändra, svårigheterna att utjämna och fördela, rädslan för att själv avstå.

 

När man talar så här högtidligt och distanserat så finns det som en teolog kallar nästankärleken självklart förutsatt. Att alla egentligen vill älska sin nästa som sig själv. Att livet inte är att maka ihop till en egen hög att stå på, skyddad och med utsikt över andra ifrån, utan att livet framför allt är relation och förvaltarskap. Jag har för att ge vidare. Jag får för att kunna utveckla och kunna relatera till andra – människor och natur, levande och kommande. Materiellt och andligt.

 

Inte är den där nästankärleken så självklar. Den förutsätter aktivt arbete med värderingar. Den förutsätter fostran och viss egen harmoni. Och även om allt det skulle finnas så slutar ofta nästankärleken med släkten eller landet eller barnbarnens generation. Särskilt blir det fallet när man övertygats om att striden står mot barbariet. Och hur mycket ska jag avstå för att andra, kanske, kanske ska ha nytta av det? Kommer inte de ändå att finna andra vägar och le överslätande åt min inskränkta nästankärlek? Är det inte som när de försiktiga föräldrarna snålar och sparar med tanke på arvet åt de redan välbeställda barnen, som knappt kommer att märka skillnaden, när arvet väl faller ut?

 

Objektivitet hette det förr, värderingsfrihet heter det oftare nu. Det är fina begrepp, men de behöver inte vara tillräckligt bra för oss när vi förbereder oss för framtiden. Framtidsförberedelser kräver mer medvetande om grundläggande värderingar och medvetande om hur sköra de är, om det ska gå väl. Om vi inte själva odlar och uttrycker vår inlevelseförmåga i andras situation, så går det illa.

 

Mänskliga rättigheter, internationell rätt – allt sådant har växt fram efter kriser. Det är fara värt att vi inte ser nödvändigheten av sådant före kriser och i kriser.

 

Religion är ett problematiskt begrepp för många. Religion förväntas stå i vägen för modernisering och framtidsinriktning. Religion styr sina utövare på förnuftsfrämmande sätt. Religion är väl för känsligt för att förbjudas, tror jag många tycker, men får väl då istället förvisas till den privata sfären. Teologi eller religionsvetenskap betraktas på sina håll med misstro som vetenskapsområde inom universiteten. Men just för att religion är problematiskt och styrande måste den granskas, forskas på, följas upp och ges historiska tolkningar. För visst kan religion användas till det mesta – och förstärka det mesta, både ont och gott.

 

Religiösa påbud är ofta erfarenhetsbaserade, men förstärkta genom religiösa berättelser eller seder. I såväl judendom som kristendom och islam är utgångspunkten i etiska ställningstaganden vad som tjänar livet, vad som är gott, tjänligt och får goda följder. I katolsk socialetik är det mycket tydligt. Stränga regler om gen-etik, om preventivmedel och aborter grundar sig inte på uppenbarelser eller enskilda bibelord utan i erfarenheter och perspektiv på tänkbara följder. Andra kristna, jag är en av dem, kan ha andra uppfattningar om vad som är rätt eller är att föredra i de här frågorna jag exemplifierade med, utifrån erfarenheter och perspektiv på tänkbara följder och utifrån vad jag tror stämmer bäst med grundbudet Du ska älska din nästa som dig själv – eller Allt vad ni vill att människorna göra mot er, det ska ni också göra mot dem.

 

De flesta av oss känner till uppmaningar i den hebreiska bibeln, vårt Gamla testamente, om att folket ska växa till och uppfylla jorden. Det budet har vi skött bra! Onan får inte spilla sin säd som han gjorde genom att använda sig av avbrutet samlag. Det står också tydligt att alla ska gifta sig. Ska vi följa det så behöver vi inte vänta till 2050 för att vara nio miljarder människor. Hur de allra flesta i den judisk-kristna traditionen hanterat detta är en god illustration till det jag sade ovan. Det har fått stå tillbaka för det generella kärleksbudet, inte alls exklusivt för kristna, och de konsekvenser som man kunnat se av det ena eller andra förhållningssättet. I just detta fall var också Jesus mycket tydlig: Alla behövde inte alls gifta sig i fortsättningen, det finns många som det blir bäst för att leva på annat sätt. Livets mening är inte bara att skaffa barn!

 

Det pågår mycket mer diskussion än jag tror så många vet, inom och mellan trostraditioner, om förhållningssätt i olika frågor. Luther är mycket tydlig: goda gärningar kan vi inte göra för Gud, bara för varandra – och det är vad vi ska också. Gemensamt för alla de här trostraditionerna är att livet är något givet, något att förhålla sig till som är större än jag själv och mina efterkommande. Jag är liten. Sammanhanget är stort. Min roll är i sammanhanget är inte i min egen njutnings- eller vinstmaximering utan som ansvarsfull brukare och förvaltare. Kort sagt: Jag är beroende, men det är ett beroende som inte är farligt, för det utgår från en god makt.

 

Att tänka så, har gett kraft åt förtryckta grupper när de kämpat för sin rätt. Att tänka så, har gett grund för de mänskliga rättigheter som vi idag vill bygga på som etiskt norm i de flesta sammanhang i livet. Dessa mänskliga rättigheter är ingen självklarhet. De vilar på förutsättningar som i sig heller inte är självklara men förutsättningar som religionerna kan bidra till att förstärka. Men jag fruktar vad religion som inte tar in hela skapelsen kan betyda och jag fruktar för vad religion betyder när den blir ett politiskt särintresse.

 

De mänskliga rättigheterna har haft en god period med tämligen brett stöd och svagt ifrågasättande. Med ökande påfrestningar kan vi förvänta oss större slitningar. Alla goda krafter behöver tas i anspråk. Samma sak gäller för religionerna som för politiken, vetenskapen, kulturen och andra uttryck för mänsklig odlig: det finns möjlighet att vara en god kraft – om man anser att livet på jorden är värt livet.

 

När vi spekulerar om 2050 idag är det risk att fruktan blir stor. Om Murphys lag skulle gälla skulle vi inte ens ha fötts. Alldeles för mycket hade gått på tok, för kan något gå på tok, så gör det ju det, enligt Murphys lag. Berättelsen om vårt universum är istället berättelsen om något som överlevt. Allt och alla har inte överlevt, men universum står och i universum finns också denna lilla mänsklighet som vi är del av. Bara under några generationer har vi haft makten att själva ödelägga jorden, men trots stora möjligheter att göra det, har vi faktiskt inte gjort det.

 

Redan försörjer jorden långt fler än någon vågade tro för femtio år sedan. Den försörjningen är utomordentligt beroende av oljan för konstgödning, bekämpningsmedel och transporter, men ännu fungerar det. Fortfarande gäller förhållningssättet från bönen Vår Fader: ”Låt din vilja ske. Ge oss idag det bröd vi behöver. Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” Det är Guds vilja att vi ska överleva. ”Låt din vilja ske!” Brödet finns – men vår själviskhet och fantasilöshet gör att det inte förvaltas till fördelning. ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.” Fortfarande gäller det – men det kan väl inte gå hur länge till som helst?

 

Vi lever i ett system som har ramar och som slår tillbaka. Det gäller inte bara matförsörjning utan också hälsa och fred. Det vi gör eller inte gör får följder. För en luthersk teolog som jag så handlar det om Lag, om Guds lag som sammanfattas i att man ska älska sin nästa som sig själv. Men vi lever också i ett system med mycken redundans, buffertkapacitet – eller Nåd, som jag som teolog säger. Vi har hittills sett det i klimatfrågan – hittills. Vi har sett det med befolkningsökningen – hittills, den som böjt av nedåt, hittills, så fort människor fått bra levnadsvillkor. Vi har sett det i många frågor – hittills. Nåd – eller lättare att begripa i de här sammanhangen: Nådatid. Det är vad vi, förhoppningsvis, har till 2050, men det skadar inte med tut i domsbasunen, om nådatiden inte ska förspillas.

 

Alltså:

• Alla, födda och ofödda, är jämlika i att ha fått livet som gåva.

• Ökad konkurrens om resurser när vi är nio miljarder gör behovet mer akut av förverkligad jämlikhet i resurser och inflytande.

• Marknadsekonomin måste verka i värderingsburna diskurser.

• Värderingarna måste vårdas genom inlevelse och samtal. I detta är religion en resurs. Inte genom att tillämpa gamla erfarenheter och uppenbarelser rakt av, utan genom att religiösa människor med sina traditioner och erfarenheter ingår som part i samtalen samt genom att religion ger vägar till inlevelse.

• Var och en är beroende av andra och varandra.

 

av Lisa Sennerby Forsse, Sveriges Lantbruksuniversitet

 

Jordens befolkning ökar och vi blir fler som ska dela på naturresurserna. Fördelningen är ojämn, det påtalade redan Georg Borgström för mer än 50 år sedan och det har inte blivit bättre sedan dess. En dryg miljard människor svälter idag i världen. Svält har alltid förföljt människan - tidigare orsakat av otillräckligt kunnande och låg teknisk utveckling - idag är det alltmer en konsekvens av brist på mark.

 

I världen finns ca 1,5 miljarder hektar odlingsmark under plog. Utöver den öppet odlade arealen finns även drygt 3 miljarder hektar betesmarker i världen som också bidrar till vår försörjning av animaliska produkter. Ca 10,5 miljarder hektar är skog, kalmark mm och idag används ca 10-15 miljoner ha för produktion av bioenergi, vilket motsvarar 0,7-1,0 procent av åkerarealen. Med en växande befolkning ökar behovet av att ta mark i anspråk för vägar och bebyggelse och eftersom människorna främst bor där odlingsmarken finns sammanfaller exploateringstrycket.

 

När det gäller odlingsmarkens kvalité och odlingsegenskaper lider stora produktionsarealer i Afrika och andra utvecklingsländer av en långtgående näringsutarmning till följd av mångårig odling utan kompensatorisk gödsling. Låga mullhalter är ett gemensamt problem för all odling i mer torra delar av världen. Mullen behövs för jordens vattenhållande egenskaper och för att förhindra erosion. Ämnen som fosfor, kalium, kalkningsmedel och mikronäringsämnen ger oss möjlighet att producera mer biomassa än om vi bara förlitade oss till matjordens mineralvittring och näringskretslopp. Kväve finns i överflöd att hämta ur lufthavet men med brist på vatten som är fallet i stora delar av världen förblir näringen utan värde eller skapar inskränkt nytta.

 

I de utvecklade länderna har å andra sidan stora utsläpp av luftföroreningar tillsammans med mångårig användning av förorenade produktionsmedel, främst kadmiumförorenad fosforgödsel, lett till i vissa fall hälsovådlig markförorening. Därutöver leder alltför intensiv växtproduktion i många västländer, särskilt i kombination med stor djurhållning och stallgödselanvändning, till stora växtnäringsläckage och övergödda vatten. Avkastningsnivån, som under senare år tenderat stagnera, är i jämförelse med utvecklingsländernas produktionsnivå upp till fem gånger högre men lämnar en betydande miljöskuld efter sig.

 

Färskvatten blir en alltmer begränsad resurs. Världens totala tillgång beräknas till ca 4000 km3, varav 2/3 idag är intecknade. Jordbruket är den största sötvattenförbrukaren och svarar globalt för 70 % medan industrin tar 20 % och hushållen 10 %. Generellt gäller att en vegetarisk diet föder fler människor och gör det med avsevärt lägre vattenförbrukning. Stora satsningar pågår för att med hjälp av mer torkhärdiga och mindre vattenkrävande grödor samt effektivisering av bevattningstekniken få ut mer mat ur varje använd enhet vatten.

 

Hur kan vi minska/utplåna svälten?

Många hävdar att även om tillgången på livsmedel enstaka år kan framstå som otillräcklig och manifesteras med kraftigt höjda priser finns trots allt ännu tillräckligt med mat för att kunna försörja även den miljard människor som idag svälter. Problemet är då bristfällig distribution och omfattande svinn i hela livsmedelskedjan.

 

Fortskrider befolkningsökningen som prognostiserat kommer behovet av mat att ha ökat med ca 70 % till år 2050. Eftersom nyodling endast i mindre grad är möjlig och i bästa fall kan hålla jämna steg med förlusten av odlingsmark till följd av torka mm återstår endast möjligheten att ta ut högre skördar på befintlig areal. Det finns en betydande enighet om att livsmedel i största möjliga utsträckning bör produceras där det konsumeras. Härför krävs användning av moderna produktionsmetoder och ett utvecklat kretsloppstänkande.

 

Att åstadkomma en hållbar livsmedelsförsörjning i ett globalt perspektiv med en pågående klimatförändring är vår tids stora utmaning. Beroende på lokala/regionala förutsättningar kan en blandning av modern teknik och ekologisk produktion vara det mest effektiva sättet att höja produktiviteten och samtidigt säkra biodiversiteten. I en sådan utveckling krävs stor öppenhet för att bejaka de moderna jordbruksmetodernas möjligheter inklusive växtförädlingens och bioteknikens landvinningar. Ekologiska produktionsmetoder har inte samma potential till hög avkastning men kan ändå få betydande tillämpning. Här handlar det främst om att sprida kunskap om resurshushållande jordbruksmetoder för att kunna höja produktionen med platsgivna förutsättningar.

 

Men för att klara vårt dagliga bröd handlar det förutom om en modernisering av jordbruket, också om bättre handelsvillkor, stärkta rättsstater och demokrati i fattiga länder. Den rika världens ansvar för kunskapsöverföring, finansieringsstöd och egna omställningar till en rättvisare fördelning av naturresurserna är en förutsättning för vår gemensamma välfärd.

 

 

av Leif Stenberg, Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet

 

Mellanöstern är en region av global betydelse inom en rad olika områden. En mycket stor del av världens samlade oljeresurser finns i området och den ekonomiska betydelsen av Mellanöstern ska inte underskattas. Regionen är också politiskt, socialt och religiöst betydelsefull. Konflikter i Irak, Israel-Palestina, Turkiets förhållande till EU, och en demografisk struktur där ungefär en tredjedel av befolkningen är under 15 år är alla exempel på aspekter som har betydelse långt utanför Mellanösterns gränser. Mellanöstern uppfattas här som området från Västsahara i väster till Iran i öster och från Turkiet i norr till Yemen och Sudan i söder.

 

De länder som ingår i ovan gjorda definition av Mellanöstern har i dag en befolkning på cirka 500 miljoner personer. Detta är dock omdiskuterat och det finns förespråkare som menar att det verkliga antalet människor i Mellanöstern är färre, men det finns alltså även de som menar att det är större. Osäkerheten i fråga om antal har många orsaker. En viktig anledning är dock att Mellanösterns många gånger nya och ofta konstruerade stater kan betecknas som ”svaga” i när det gäller respektive stats institutioner. Statliga myndigheter är ofta korrumperade maktinstrument som inte fungerar speciellt väl och inte heller röner något förtroende bland medborgare. Det ska emellertid understrykas att det finns undantag i flera länder.

 

En befolkningsökning över tid är emellertid helt tydlig när det gäller Mellanöstern och denna ökning är en påtaglig del av en global ökning av antalet invånare på jorden. Den mer dramatiska befolkningsökningen i just Mellanöstern har skett främst från 1950-tal och framåt. Den vanliga förklaringen är allmänt förbättrade levnadsvillkor, men även kulturella omständigheter och de samtida staterna i Mellanösterns tillkomsthistoria spelar en viktig roll i fråga om varför befolkningar har ökat. Det finns till exempel flera fall där stater av ideologiska skäl premierat barnafödande eller andra former av åtgärder som höjer antalet invånare i respektive land. Två exempel är den islamiska republiken i Iran som efter revolutionen 1979 uppmuntrade invånare i republiken att öka landets invånarantal, ett annat och annorlunda exempel är staten Israels politik att uppmuntra judar från olika delar av världen att bosätta sig i Israel.

 

Effekterna av en snabb befolkningsökning i Mellanöstern är många. Länder i regionen har förvandlats från jordbruksexporterande till importörer av jordbruksprodukter och livsmedel. Knuten till denna problematik är den ständiga diskussionen om tillgång på vatten i dessa torra eller semitorra länder, det vill säga länder där nederbörden inte riktigt räcker till alla gånger för att ge invånare tillräckligt med vatten. Frågor som rör tillgång och tillgänglighet till vatten är parentetiskt även av stor betydelse och en potentiell konfliktfråga.

 

Ett annat ofta diskuterat problem är urbanisering. Många länder i Mellanöstern står inför en utveckling där någonstans mellan en fjärdedel till en tredjedel av befolkningen lever i en storstadsmiljö, ofta huvudstaden. En situation som får många konsekvenser på olika områden, till exempel i fråga om miljö, energiförsörjning och arbetsmarknad. Dessutom kan snabbt växande städer bli politiskt känsliga områden med många fattiga som ett potentiellt hot mot makten. En annan aspekt är att städers urbana kultur förändras, kanske mot former som gör dessa städer till mer av gigantiska bymiljöer.

 

Många länder har en befolkningsstruktur där mer än 50 % av landets invånare är under 20 år. En situation som sätter stor press på flera stater när det gäller till exempel utbildnings- och bostadsmarknad. En annan aspekt rör arbetsmarknaden där länder inte kan generera tillräckligt med arbetstillfällen för nya generationer invånare. En aspekt av denna problematik är en växande offentlig sektor med svaga statliga institutioner som ger många välutbildade i stort sett meningslösa arbeten. Ett annat problem kan vara att arbetsmarknaden inte är utformad i syfte at ge såväl män som kvinnor arbete, utan snarare kan den ses som könskonservativ. En könskonservatism som i bland kan prägla hela samhällen och som ger människor olika förutsättningar baserat på könstillhörighet. I detta sammanhang blir det mycket tydligt att frågor som rör demografi är kopplade till sociala, religiösa och kulturella fenomen. Till exempel är ”familjen” som social enhet under stark press i tider av kris när det gäller till exempel arbetstillfällen.

 

Ovanstående refererar till de problem som en snabb befolkningsökning medfört i Mellanöstern. Samtidigt har ökningen för många länder en varit en del av ett generellt ökat välstånd och det kanske inte är omöjligt att förutspå att länderna i Mellanöstern kan komma att kunna dra nytta av de nya generationer unga i byggandet av enskilda länders framtid. Samtidigt speglar demografiska problem i många länder vad som kanske kan betecknas som en social kris där generationer av unga i fråga sätter en äldre generations förståelse av hur samhället bör styras och möjligen är det bland dessa unga vi kan skönja hur ett nytt Mellanöstern kan komma att utformas. Oavsett detta är situationen i relation till Mellanösterns befolkningsökning sådan att åtgärder i syfte att förbättra villkoren för flertalet i regionen inte kan åstadkommas utan att frågor som rör demografi analyseras ur ett flervetenskapligt perspektiv som tar hänsyn till bland annat sociala, kulturella, religiösa och politiska aspekter av problemen.

 

av Ralph Sundberg, Uppsala universitet

 

I modern tid existerar inget samband mellan befolkningsökningar i världen och en ökad risk för internationella konflikter. Medan världens befolkning stadigt ökat har risken för internationella konflikter, definierat som väpnad konflikt mellan två självständiga stater, minskat till sådan grad att denna typ av konflikter numera är att betrakta som en anomali inom världspolitiken. Flera förklaringsmodeller för detta faktum har presenterats inom freds- och konfliktforskningen samt fältet för internationella relationer. Den demokratiska freden, interdependens i handeln mellan stater och den roll transnationella institutioner kan spela är alla rimliga förklaringar.

 

Det är dock möjligt att den befolkningsökning som väntar i framtiden, med en trolig befolkning på 9 miljarder år 2050, kan tippa denna världsordning över ända. Dock är bevisen för att internationella konflikter utkämpas främst över naturresurser mycket sparsamma.

 

De allra flesta studier av knappa resurser, så kallade ”scarce resources”, pekar istället på att ökad befolkningspress får nationella och inte internationella konsekvenser.  Det är således mer troligt att de internationella konsekvenserna av befolkningsökningar tar sig formen av internationell inblandning i lokala konflikter, alternativt att lokala konflikter spiller över till den internationella arenan.

 

Samma litteratur angående knappa naturresurser av alla de olika slag talar dock närmast unisont om hur kamp över ”scarce resources” oftast tar sitt första uttryck i lokala politiska chocker inom ett system. Politiska chocker är i sig hanterbara genom starka och flexibla institutioner, politisk kultur baserad på konflikthantering och rättvis fördelningspolitik. Forskningen inom fältet pekar således på att även en kronisk brist på en livsnödvändig resurs är hanterbar om mekanismer för hantering av konflikt finns inbyggda i nationella och internationella system.

 

Vägen framåt för att hantera konsekvenserna av klimatförändringar, knappa resurser och strömmar av flyktingar ligger således inte enbart i att motverka dessa faktorer, utan även i att konstruera politiska system och mekanismer som står redo att möta krav på omfördelning och rättvisa.

 

Radiofrekvent exponering från mobiltelefoni och hälsa – vetenskap och fallgropar

av Maria Feychting, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet

 

Eventuella hälsoeffekter av elektromagnetiska fält har diskuterats sedan lång tid, till att börja med i relation till extremt lågfrekventa elektriska och magnetiska fält från kraftledningar och andra elektriska installationer, till att den senaste 10-årsperioden framförallt handla om radiofrekvent exponering (RF) i samband med mobiltelefoni. Sedan 1980-talet har omfattande forskningsinsatser inom området gjorts både i Sverige och internationellt, från slutet av 1990-talet alltmer inriktade på RF exponering. Kännetecknande för detta forskningsområde är att det har initierats och drivs på grund av människors oro för eventuella hälsoeffekter från ny teknik, och har alltså inte sin grund i biologiskt grundade hypoteser. Vid höga nivåer av radiofrekvent exponering sker hälsoskadlig uppvärmning av vävnaden, och det är dessa effekter som existerande gränsvärden baseras på. De exponeringsnivåer som uppstår i samband med mobiltelefoni ligger under gränsvärdena, och det finns ingen känd biologisk mekanism för hur eventuella hälsoeffekter skulle uppstå vid så låg exponering. Trots detta är det ur folkhälsosynpunkt angeläget att forskning bedrivs eftersom det handlar om en exponering som tidigare var begränsad till ett fåtal ovanliga yrkesgrupper, men som på bara några årtionden ökat i den allmänna befolkningen från 0% till nära nog 100%. Med en så utbredd exponering skulle även en måttlig riskökning få stor betydelse för folkhälsan.

 

En rad olika hälsoeffekter har studerats i relation till RF exponering; cancer, sömnbesvär, huvudvärk, välbefinnande, ”elöverkänslighet”, beteendestörningar, koncentrationssvårigheter, reaktionshastighet, graviditetsutfall mm. Ibland har forskningen styrts av en initial ”larmrapport”, som sedan följts av mer systematiskt och rigoröst designade studier som inte kunnat bekräfta resultaten av den första rapporten. Ett exempel är studier av olika symptom bland personer som bor nära basstationer, där de första studierna som publicerades var designade på ett sätt som gjorde att de nästan oundvikligen skulle finna att basstationer ökade risken för symptom. Studiepersonerna var inte slumpmässigt utvalda och de fick själva skatta avståndet till närmaste basstation och ange förekomst av olika symptom. I vetenskapligt grundade riskbedömningar görs en kvalitetsbedömning av tillgängliga studier, och studier med otillräcklig kvalitet tas inte med i den sammanvägda bedömningen. Bedömningen av en studies kvalitet görs givetvis oberoende av studiens resultat och enligt etablerade kriterier. Detta är ofta något som skiljer en vetenskapligt grundad riskbedömning från sådana som görs av olika intressegrupper, och kan ibland ge upphov till helt olika bedömningar av kunskapsläget när det gäller hälsoeffekter av exponering för RF från exempelvis mobiltelefoni.

 

av Bengt Söderbergh, Institutionen för Fysik och Astronomi vid Uppsala Universitet

 

The share of gas in the global energy mix is about 24% and global gas demand is forecasted by the IEA to increase at an average rate of 1.5% per year between 2007-2030. Natural gas is a finite fossil fuel and the production of gas within the EU peaked already in 1996. Conventional gas production in the U.S. peaked in the early 1970s although U.S. gas production has increase significantly in recent years due to production from unconventional gas resources, mainly shale gas. Although the shale gas resources are huge, their gas production requires large land areas and intense drilling, resulting in a very energy and water intense production with potential environmental problems. The International Energy Agency (IEA) expects total natural gas output in the EU to decrease from 216 billion cubic meters per year (bcm/year) in 2006 to 90 bcm/year in 2030. For the same time-period, EU demand for natural gas is forecasted to increase rapidly. The widening gap between EU production and consumption may require a 90% increase of import volumes between 2006 and 2030. The main import sources for gas supplies to the EU are Russia and Norway, accounting for 62% of EU’s gas imports in 2006.

 

The Middle East and North Africa region has significant gas resources but the region’s energy consumption is increasing rapidly resulting in a limited future gas exports potential. World LNG production has increased considerably in recent years. According to the IEA, however, beyond 2012, there are uncertainties regarding the availability of incremental global LNG supply, primarily because of shortage of skilled labor and higher material and engineering costs. Only one final investment decision (FID) was made in LNG production in 2006, three such decisions were made in 2007, and only one in 2008. As consequence, for the period beyond 2013 the expansion rate of LNG supplies is uncertain.                                                   

 

In 2006, Norway had a 21% share of EU gas imports, and the Norwegian government has on several occasions communicated that Norwegian gas production will continue to increase within the next decade by 25-40% from today's level. However, a field-by-field analysis indicates that only a limited growth of Norwegian gas production is realistic, and that total Norwegian gas production will start to decline within a decade. As consequence, diminishing import volumes from Norway will increase the relative dependence on the other major suppliers of gas to Europe. This leaves Russia, with a current share of 41% of EU gas imports, as the potentially most reliable long-term supplier of increased gas supplies to Europe. However, Russia may not have the capacity to keep up with Europe’s growing demand for gas already by the end of this decade. The main reasons for potential lower-than-expected supplies from Russia to the EU are lack of investments in new production projects, rapidly declining production in existing fields as well as new emerging Asian markets for Russian gas.

 

When performing long-term energy planning it is important to realize that the global conventional oil and gas reserves are indeed finite resources which are being rapidly depleted. Announced figures of large resources in many unconventional gas plays may create a dangerous illusion of long-term gas abundance since the sustainable long-term production potential from these resources is still largely unknown. To expect large production contributions from unconventional and yet-to-be-developed arctic gas sources when planning future energy strategies increases the overall risk level. Therefore it is necessary to perform detailed research aimed at estimating the potential future gas production volumes in order to improve the quality and reliability of the data material that forms the basis of decision for European policy makers.

 

 

 

Risknytt är ett elektroniskt nyhetsbrev från Riskkollegiet - föreningen för svensk riskvetenskap.

Ansvarig utgivare: Jan Olof Snihs (ordförande i Riskkollegiets styrelse).

Redaktion: Riskkollegiets styrelse.

Redaktör: Per Wikman-Svahn.

Riskkollegiets kansli:  Sigbladh Administration HB, Box 10022, 181 10 Lidingö

Tel: 08-731 43 95  Fax: 08-731 43 99 Postgiro: 63 58 95-6

E-post: riskkollegiet@riskkollegiet.nu Webbplats: www.riskkollegiet.nu