|
Risknytt |
Risknytt
är en publikation från Riskkollegiet – svensk förening för riskvetenskap. Nr.
2010:1 |
Ärkebiskop Anders Wejryd och Anders Wijkman. Bild: SVT Forum. Under våren hölls ett av
de största seminarier Riskkollegiet varit med och arrangerat.
Heldagsseminariet "Hur klarar vi en värld med 9 miljarder
människor?" lockade fler än 100 åhörare och en än större publik då det
filmades av Sveriges television och sändes två gånger i Kunskapskanalen. Seminariet
syftade till att skapa en bred och kvalificerad belysning av de frågor,
problem och risker som förknippas med en ökad global befolkning. Listan på talare
visar på bredden och ambitionen: Anders Wejryd,
Ärkebiskop, Svenska kyrkan Gunnar Öquist,
Professor, Kungl. Vetenskapsakademien Kjell Aleklett,
Professor, Uppsala universitet Lisa Sennerby Forsse,
Rektor, Sveriges Lantbruksuniversitet Sten Nilsson, Professor, Int.
Institute for Applied Systems Analysis Hans Rosling,
Professor, Karolinska Institutet Leif Stenberg, Docent,
Lunds universitet Ralph Sundberg,
Doktorand, Uppsala Universitet Anders Wijkman var
moderator och Bo Ekman sammanfattade seminariet, båda från Tällberg
Foundation. I detta nummer av
Risknytt finns en längre text från Anders Wejryd och kortare bidrag från Lisa
Sennerby Forsse, Leif Stenberg och Ralph Sundberg som alla ger olika aspekter
på problematiken med befolkningsökningen. Det går också fortfarande att se
seminariet på webben via SVT Play:
http://svtplay.se/v/1929488/svt_forum/befolkningstillvaxt_och_miljopaverkan__del_1
På
Riskkollegiets årsmöte i maj delades också Riskkollegiets två priser ut, till
Maria Feychting och till Bengt Söderbergh. Jan
Olof Snihs skriver mer om detta i ”Ord från ordföranden” nedan. Pristagarna
föreläste för Riskkollegiets medlemmar på årsmötet och detta nummer av
Risknytt innehåller också två texter från pristagarna. Slutligen vill jag
passa på att önska alla Risknytts läsare en riktigt lång, skön, och lagom
riskabel sommar, Per Wikman-Svahn, redaktör
för Risknytt. Innehåll i detta nummer Ord från ordföranden – Jan Olof
Snihs Livet som
ges och görs – Anders
Wejryd Vårt
dagliga bröd - hur klarar vi det? – Lisa
Sennerby Forsse I
Mellanöstern och Nordafrika har befolkningsökningen gått fort – Leif
Stenberg Risken för
internationella konflikter i kampen om naturresurserna – Ralph
Sundberg Radiofrekvent
exponering från mobiltelefoni och hälsa – vetenskap och fallgropar – Maria
Feychting Production from Giant Gas Fields in Norway and Russia – Bengt Söderbergh av Jan Olof Snihs, ordförande för Riskkollegiet Årsmötet i år blev
särskilt intressant genom föreläsningar av de två pristagarna av
Riskkollegiets priser för betydande insatser på riskområdet. Det var
professor Maria Feychting, Institutet för Miljömedicin vid Karolinska
Institutet som fick priset The Swedish
Risk Academy Award med följande motivering: "Maria Feychting arbetar som världsledande epidemiologisk expert med
forskning och riskanalyser rörande hälsorisker vid exponering för
elektromagnetiska fält. Hennes internationellt uppskattade arbete med
riskbedömning och riskkommunikation utmärks av integritet, konsekvens och
professionalism. Maria Feychting agerar och kommunicerar på strikt
vetenskaplig grund och med stor pedagogisk skicklighet, även när media,
intresseorganisationer och enskilda söker utöva starka påtryckningar i olika
riktningar." Marias föreläsning var
samtidigt årets Bo Lindell föreläsning, en föreläsning som hålls vartannat år
och som inrättats till ära för professor Bo Lindell. Det andra priset
tilldelas en person i början av sin karriär, som har gjort nya, viktiga och
lovande insatser på riskområdet. Detta pris har namnet Riskkollegiets Utmärkelse till Lovande Yngre Forskare och
tilldelades nyblivne teknologie doktor Bengt Söderbergh, Institutionen för
Fysik och Astronomi vid Uppsala Universitet med följande motivering: "Bengt Söderbergh arbetar med framtida risker beträffande
energiförsörjning och håller på att fullborda sin doktorsavhandling rörande
Europas energisäkerhet i fråga om naturgas. Han påvisar en risk för
energibrist i Europa som bör påverka samhällets planering. Bengt Söderberghs
studier har redan väckt stort internationellt intresse och väntas få
betydelse för Europas framtid." En fråga som ständigt
diskuteras och hanteras inom styrelsen och även togs upp på årsmötet är på
vad sätt vi kan öka intresse för och kunskap i riskfrågor, deras innebörd och
hur de uppfattas och hanteras i samhället dvs. den verksamhet som föreskrivs
i stadgarna för Riskkollegiet. Detta sker genom vår hemsida, tidningen
Risknytt och genom de seminarier vi själva eller i samarbete med andra
arrangerar. Hemsidan och Risknytt
har de senaste åren genomgått förbättringar och det arbetet fortsätter
kontinuerligt. När det gäller seminarier har vi lagt ner mycket arbete på 5
seminarier under det gångna verksamhetsåret. Två av dem fick i slutändan
avbrytas, det ena Risker för ras och skred i samarbete med Naturvårdsverket
och det andra Risker i ett kyrkligt perspektiv i samarbete med svenska
Kyrkan. Ett seminarium tillsammans med polisen om ”risker i samband med stora
publika evenemang”, arbetsnamn f.n., har senarelagts till i början av nästa
år. Det ena av de två
genomförda seminarierna var en presentation av den nya Myndigheten för
Samhällsskydd och Beredskap, MSB och speciellt dess forskningsinriktade verksamhet.
Det andra seminariet ägde rum i mars 2010 och hade titeln Hur klarar vi en värld med 9 miljarder
människor? Seminariet organiserades av Uppsala universitet, Sveriges
Lantbruksuniversitet och Riskkollegiet. Kungliga vetenskapsakademiens
energiutskott och Tällberg Foundation stödde seminariet, som hölls på
Kungliga vetenskapsakademien. Vi har ambitionen och
en verksamhetsplan att fortsätta genomföra framgångsrika seminarier och annan
verksamhet enligt stadgarna. Den vetenskapliga kvaliteten är viktig och
därför har Riskkollegiet ett Vetenskapligt Råd. Dess uppgift är att inom
Riskkollegiets verksamhetsområde ta ansvar för vetenskapliga bedömningar samt
att i övrigt verka för Riskkollegiets syften i enlighet med styrelsens
uppdrag. Genom att dess ordförande normalt deltar i styrelsens möten kan han
direkt ge värdefulla synpunkter och fånga upp frågor för Rådets bedömningar.
Det vetenskapliga Rådets ordförande är sedan april 2010 professor Ivar
Vågsholm. Vi gläder oss åt att
vi fått ett stort antal nya medlemmar, vilket skapar förutsättningar för
högre ambitioner och förbättrade verksamheter. De direkta kontakterna med
medlemmarna i olika frågor bl.a. seminarieverksamheten kommer att öka. Vi är
också beroende av annat ekonomiskt stöd genom bidragsgivande organisationer
och vi vill även här öka kontakterna och ta del av deras speciella kompetens
på riskområdet och samarbeta t.ex. i anordnande av seminarier. Mer detaljerad
information om Riskkollegiets verksamhet finns i vår verksamhetsberättelse
som finns tillgänglig på hemsidan. Jag och styrelsen
önskar alla en god sommar. Jan Olof Snihs av Anders Wejryd, Ärkebiskop, Svenska kyrkan Ingen av oss har
förtjänat livet. Vi fick det, vi får det. Det är självklarheter men inte
plattityder, eftersom vetskapen om det så sällan får några följder för oss.
Vi fick livet och när livet är bra ställer vi sällan några frågor om varför
vi fick det eller varför vi ska leva det. Men ingen av oss har förtjänat
livet. På så sätt är vi redan från början i underläge i förhållande till
livet. Det ges oss. Men vi är inte i
underläge i förhållande till varandra. Ingen annan har heller förtjänat
livet. Och – och det är väl den här dagen särskilt problematiskt – vi är inte
i överläge i förhållande till någon annan. De har samma rätt till livet. Det
gavs inte åt oss mer än åt dem. Och det kommer inte att ha getts mer åt vissa
2050, än åt andra, även om vi då är nio miljarder människor på jorden. Och om det gavs lika
mycket, vilka följder får det för resurserna som ges för att upprätthålla
livet? Den som har stora resurser kan ju också ha större resurser att ändra
förhållanden för den som mindre resurser har. Den som har stora resurser kan
ju därför bli betydelsefullare, nyttigare, åstadkomma mer, förändra mer,
förbättra mer. Och vad får det, i praktiken, för följder för våra inbördes
förhållanden? Får vi se en ny kolonialism, en befolkningspolitisk imperialism,
som styr befolkningsutvecklingen så att den fortsätter att gå emot fattigas
och inte minst kvinnors intressen? Gendercide står det på omslaget till
veckans Economist. What happened to 100 million baby girls? Och varför
accepterar vi fortfarande 20 000 döda barn per dygn och 500 000 mödrar döda i
barnsäng per år? Och framför oss har vi
långt tuffare utmaningar. Om befolkningen växer med 50% på fyrtio år så krävs
en BNP-ökning av mycket stora mått. Vad kan driva den, och framför allt vad
kan upprätthålla den? Vem blir sedd som problem och vem kommer att skyddas?
Det kommer vi att få höra mer om senare under dagen. Redan flyttar vi
gränserna för både livets början och slut. I alla tider har människor kunnat
släcka liv, födda och ofödda, friska och sjuka. I olika tider och kulturer
har detta varit något som skett öppet eller fördolt – men skett har det.
Prioriteringsdilemman i sjukvården är inget nytt. Det är bara under
samhällsutvecklingens parenteser som man kunnat säga som gamle finansminister
Sträng lär ha sagt: Sjukvården får kosta vad den kostar. Etiska dilemman är
inget nytt. Nytt och gott i vårt samhälle är dock att så pass många ändå är
indragna i samtalet om dem. Verkligt nytt är att
livet inte bara ges och görs på de gamla vanliga visen. Vi är nära att ge liv
och existens åt nya varelser efter vår egen design, och då alltså inte bara
existens utan också egenskaper. Vad betyder det för vår respekt för livet,
vår respekt för andra, vår syn på det egna livet? Det man har valt har man ju
inte bara fått. De egenskaper som är följd av mänskliga beslut, ska de
verkligen leda till att man anpassar samhället efter människor som har dessa
egenskaper? Ska man anpassa samhället efter barn med Downs syndrom, om man
kan undvika att föda de barnen, frågas redan. Vad betyder makten över livet
för respekten för livet? Blir det inte enklare att i så fall anpassa
egenskaperna efter det befintliga samhället? Även om jag alltså så
smått drömmer mig tillbaka till den tid då man fick ta livet som det är, så
vet jag att det inte är så. Och den gamla tiden var inte den gamla goda tiden
eftersom resurser för att kompensera den underprivilegierade saknades och
eftersom samhället var stratifierat på ett sätt som gjorde att bara någras
röst räknades. Det vi ofta kallar syndafallet
är ett religiöst försök till förklaring om varför vi alla lämnar oskuldens
tillstånd. Det handlade inte om något äpple. Det handlar om frukten från
kunskapens träd på gott och ont. Vi blir alla vuxna. Vi får kunskap och
möjligheter – och kan och ska inte avhålla oss från att skaffa det. Men för
varje landvinning, är det så hjul, kärnkraft eller konstgjord befruktning,
växer ansvaret. När vi samlas idag för
att tala om 2050 och nio miljarder människor – talar vi då om nio miljarder
med lika stark röst, eller om en elit som inte bara vet bättre utan också då
ska ha det bättre? Vi har i vår kända historia rört oss genom perspektiven
släkt, ätt, nation och internationalism. Håller de vida perspektiven när de
prövas? Är verkligen livet
värt livet? För alla? Låt mig få återkomma
till det om en stund. Först några ord om medel och mål. Jag börjar med en
självklarhet igen, som jag dessvärre inte heller tror är någon plattityd. Vi vet att pengar är
medel. Vi vet att BNP är mått. Men de är så fascinerande och har visat sig
vara så förnämliga effektivitetsmätare att de utgör egna världar, ja bildar
kanske sitt eget universum. Medlen och måtten blir mål. Det är lätt att leta
efter nyckeln under lampan. Ibland är det fullt rimligt. Då letar man i alla
fall. Alternativet hade varit att inte se något. Men när intäkt och
produktivitet mäts så har vi valt ett utsnitt som stämmer mycket väl med en
framgångsperiod i världens utveckling som kanske inte är upprepbar och
absolut inte generaliserbar. Delens utveckling har stämt förvånansvärt väl
med helhetens utveckling. Men den har förutsatt resurstillgång. Tillgängliga
resurser och nya resurser. All stor tillväxt hittills har drivits av
kolatomer. Kan solkraften och fusionskraften ändra detta? Kanske, men ännu ligger
det långt bort. Kalkyler har aldrig
kunnat gå särskilt långt utanför det kända och erkända systemet, inte
lagstiftningsmässigt, inte ekonomiskt och över huvud taget inte vad gällt
efterfrågan och tillgång. Och avskrivningstiderna har varit de vanliga.
Verkar något bli lönsamt på några års sikt anses det oftast gott. Naturen är
i stort sett gratis, även om råvaror kostar lite och koldioxidutsläpp kostar
i några länder. Kommande generationers tillgång till resurserna får hittills
inte plats i kalkylen, liksom heller inte alla de människor som är utanför
det ekonomiska utbytet genom att leva i kulturer och ekonomier under andra
villkor. Jag säger inte det här
för att driva med marknadsekonomin. Den har hittills på ett ojämförligt
framgångsrikt sätt kunnat skapa välstånd och sprida välstånd. Den har fått
människor att våga förändra och har frigjort egna och andras resurser. Det är
med den som med Darwins evolutionsteori, som har hjälpt mig mycket: Bäst
hittills, särskilt om den tillåts att förädlas. Marknadsekonomin
kräver demokratisk kontroll och reflekterad lagstiftning för att skydda
andras rätt och annan rätt än vad som kan hanteras internt i systemet. Till
dessa skyddsbehov får vi väl också föra, till exempel, naturens rätt, oföddas
rätt och de från ekonomin exkluderades rätt. Och dessa skyddsbehov
har vi svårt att hantera. Det finns ju inga exakta parametrar. Men tänk om det ändå
är livet som är livet värt? Visst är det svepande och subjektivt – men det är
ändå att ge livet större rum i övervägandena än svårigheterna att förändra,
svårigheterna att utjämna och fördela, rädslan för att själv avstå. När man talar så här
högtidligt och distanserat så finns det som en teolog kallar nästankärleken
självklart förutsatt. Att alla egentligen vill älska sin nästa som sig själv.
Att livet inte är att maka ihop till en egen hög att stå på, skyddad och med
utsikt över andra ifrån, utan att livet framför allt är relation och
förvaltarskap. Jag har för att ge vidare. Jag får för att kunna utveckla och
kunna relatera till andra – människor och natur, levande och kommande.
Materiellt och andligt. Inte är den där
nästankärleken så självklar. Den förutsätter aktivt arbete med värderingar.
Den förutsätter fostran och viss egen harmoni. Och även om allt det skulle
finnas så slutar ofta nästankärleken med släkten eller landet eller
barnbarnens generation. Särskilt blir det fallet när man övertygats om att
striden står mot barbariet. Och hur mycket ska jag avstå för att andra,
kanske, kanske ska ha nytta av det? Kommer inte de ändå att finna andra vägar
och le överslätande åt min inskränkta nästankärlek? Är det inte som när de
försiktiga föräldrarna snålar och sparar med tanke på arvet åt de redan
välbeställda barnen, som knappt kommer att märka skillnaden, när arvet väl faller
ut? Objektivitet hette det
förr, värderingsfrihet heter det oftare nu. Det är fina begrepp, men de
behöver inte vara tillräckligt bra för oss när vi förbereder oss för
framtiden. Framtidsförberedelser kräver mer medvetande om grundläggande värderingar
och medvetande om hur sköra de är, om det ska gå väl. Om vi inte själva odlar
och uttrycker vår inlevelseförmåga i andras situation, så går det illa. Mänskliga rättigheter,
internationell rätt – allt sådant har växt fram efter kriser. Det är fara
värt att vi inte ser nödvändigheten av sådant före kriser och i kriser. Religion är ett
problematiskt begrepp för många. Religion förväntas stå i vägen för
modernisering och framtidsinriktning. Religion styr sina utövare på
förnuftsfrämmande sätt. Religion är väl för känsligt för att förbjudas, tror
jag många tycker, men får väl då istället förvisas till den privata sfären.
Teologi eller religionsvetenskap betraktas på sina håll med misstro som
vetenskapsområde inom universiteten. Men just för att religion är
problematiskt och styrande måste den granskas, forskas på, följas upp och ges
historiska tolkningar. För visst kan religion användas till det mesta – och
förstärka det mesta, både ont och gott. Religiösa påbud är
ofta erfarenhetsbaserade, men förstärkta genom religiösa berättelser eller
seder. I såväl judendom som kristendom och islam är utgångspunkten i etiska
ställningstaganden vad som tjänar livet, vad som är gott, tjänligt och får
goda följder. I katolsk socialetik är det mycket tydligt. Stränga regler om
gen-etik, om preventivmedel och aborter grundar sig inte på uppenbarelser
eller enskilda bibelord utan i erfarenheter och perspektiv på tänkbara
följder. Andra kristna, jag är en av dem, kan ha andra uppfattningar om vad
som är rätt eller är att föredra i de här frågorna jag exemplifierade med,
utifrån erfarenheter och perspektiv på tänkbara följder och utifrån vad jag
tror stämmer bäst med grundbudet Du ska älska din nästa som dig själv – eller
Allt vad ni vill att människorna göra mot er, det ska ni också göra mot dem. De flesta av oss
känner till uppmaningar i den hebreiska bibeln, vårt Gamla testamente, om att
folket ska växa till och uppfylla jorden. Det budet har vi skött bra! Onan
får inte spilla sin säd som han gjorde genom att använda sig av avbrutet
samlag. Det står också tydligt att alla ska gifta sig. Ska vi följa det så
behöver vi inte vänta till 2050 för att vara nio miljarder människor. Hur de
allra flesta i den judisk-kristna traditionen hanterat detta är en god
illustration till det jag sade ovan. Det har fått stå tillbaka för det
generella kärleksbudet, inte alls exklusivt för kristna, och de konsekvenser
som man kunnat se av det ena eller andra förhållningssättet. I just detta
fall var också Jesus mycket tydlig: Alla behövde inte alls gifta sig i
fortsättningen, det finns många som det blir bäst för att leva på annat sätt.
Livets mening är inte bara att skaffa barn! Det pågår mycket mer
diskussion än jag tror så många vet, inom och mellan trostraditioner, om
förhållningssätt i olika frågor. Luther är mycket tydlig: goda gärningar kan
vi inte göra för Gud, bara för varandra – och det är vad vi ska också.
Gemensamt för alla de här trostraditionerna är att livet är något givet,
något att förhålla sig till som är större än jag själv och mina
efterkommande. Jag är liten. Sammanhanget är stort. Min roll är i
sammanhanget är inte i min egen njutnings- eller vinstmaximering utan som
ansvarsfull brukare och förvaltare. Kort sagt: Jag är beroende, men det är
ett beroende som inte är farligt, för det utgår från en god makt. Att tänka så, har gett
kraft åt förtryckta grupper när de kämpat för sin rätt. Att tänka så, har
gett grund för de mänskliga rättigheter som vi idag vill bygga på som etiskt
norm i de flesta sammanhang i livet. Dessa mänskliga rättigheter är ingen
självklarhet. De vilar på förutsättningar som i sig heller inte är självklara
men förutsättningar som religionerna kan bidra till att förstärka. Men jag
fruktar vad religion som inte tar in hela skapelsen kan betyda och jag fruktar
för vad religion betyder när den blir ett politiskt särintresse. De mänskliga
rättigheterna har haft en god period med tämligen brett stöd och svagt
ifrågasättande. Med ökande påfrestningar kan vi förvänta oss större
slitningar. Alla goda krafter behöver tas i anspråk. Samma sak gäller för
religionerna som för politiken, vetenskapen, kulturen och andra uttryck för
mänsklig odlig: det finns möjlighet att vara en god kraft – om man anser att
livet på jorden är värt livet. När vi spekulerar om
2050 idag är det risk att fruktan blir stor. Om Murphys lag skulle gälla
skulle vi inte ens ha fötts. Alldeles för mycket hade gått på tok, för kan
något gå på tok, så gör det ju det, enligt Murphys lag. Berättelsen om vårt
universum är istället berättelsen om något som överlevt. Allt och alla har
inte överlevt, men universum står och i universum finns också denna lilla
mänsklighet som vi är del av. Bara under några generationer har vi haft
makten att själva ödelägga jorden, men trots stora möjligheter att göra det,
har vi faktiskt inte gjort det. Redan försörjer jorden
långt fler än någon vågade tro för femtio år sedan. Den försörjningen är
utomordentligt beroende av oljan för konstgödning, bekämpningsmedel och
transporter, men ännu fungerar det. Fortfarande gäller förhållningssättet
från bönen Vår Fader: ”Låt din vilja ske. Ge oss idag det bröd vi behöver.
Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till
oss.” Det är Guds vilja att vi ska överleva. ”Låt din vilja ske!” Brödet
finns – men vår själviskhet och fantasilöshet gör att det inte förvaltas till
fördelning. ”Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i
skuld till oss.” Fortfarande gäller det – men det kan väl inte gå hur länge
till som helst? Vi lever i ett system
som har ramar och som slår tillbaka. Det gäller inte bara matförsörjning utan
också hälsa och fred. Det vi gör eller inte gör får följder. För en luthersk
teolog som jag så handlar det om Lag, om Guds lag som sammanfattas i att man
ska älska sin nästa som sig själv. Men vi lever också i ett system med mycken
redundans, buffertkapacitet – eller Nåd, som jag som teolog säger. Vi har
hittills sett det i klimatfrågan – hittills. Vi har sett det med
befolkningsökningen – hittills, den som böjt av nedåt, hittills, så fort
människor fått bra levnadsvillkor. Vi har sett det i många frågor – hittills.
Nåd – eller lättare att begripa i de här sammanhangen: Nådatid. Det är vad
vi, förhoppningsvis, har till 2050, men det skadar inte med tut i
domsbasunen, om nådatiden inte ska förspillas. Alltså: • Alla, födda och
ofödda, är jämlika i att ha fått livet som gåva. • Ökad konkurrens om
resurser när vi är nio miljarder gör behovet mer akut av förverkligad
jämlikhet i resurser och inflytande. • Marknadsekonomin
måste verka i värderingsburna diskurser. • Värderingarna måste
vårdas genom inlevelse och samtal. I detta är religion en resurs. Inte genom
att tillämpa gamla erfarenheter och uppenbarelser rakt av, utan genom att religiösa
människor med sina traditioner och erfarenheter ingår som part i samtalen
samt genom att religion ger vägar till inlevelse. • Var och en är
beroende av andra och varandra. av Lisa Sennerby Forsse, Sveriges Lantbruksuniversitet Jordens befolkning
ökar och vi blir fler som ska dela på naturresurserna. Fördelningen är ojämn,
det påtalade redan Georg Borgström för mer än 50 år sedan och det har inte
blivit bättre sedan dess. En dryg miljard människor svälter idag i världen.
Svält har alltid förföljt människan - tidigare orsakat av otillräckligt
kunnande och låg teknisk utveckling - idag är det alltmer en konsekvens av
brist på mark. I världen finns ca 1,5
miljarder hektar odlingsmark under plog. Utöver den öppet odlade arealen
finns även drygt 3 miljarder hektar betesmarker i världen som också bidrar
till vår försörjning av animaliska produkter. Ca 10,5 miljarder hektar är
skog, kalmark mm och idag används ca 10-15 miljoner ha för produktion av
bioenergi, vilket motsvarar 0,7-1,0 procent av åkerarealen. Med en växande
befolkning ökar behovet av att ta mark i anspråk för vägar och bebyggelse och
eftersom människorna främst bor där odlingsmarken finns sammanfaller
exploateringstrycket. När det gäller
odlingsmarkens kvalité och odlingsegenskaper lider stora produktionsarealer i
Afrika och andra utvecklingsländer av en långtgående näringsutarmning till
följd av mångårig odling utan kompensatorisk gödsling. Låga mullhalter är ett
gemensamt problem för all odling i mer torra delar av världen. Mullen behövs
för jordens vattenhållande egenskaper och för att förhindra erosion. Ämnen
som fosfor, kalium, kalkningsmedel och mikronäringsämnen ger oss möjlighet
att producera mer biomassa än om vi bara förlitade oss till matjordens
mineralvittring och näringskretslopp. Kväve finns i överflöd att hämta ur
lufthavet men med brist på vatten som är fallet i stora delar av världen
förblir näringen utan värde eller skapar inskränkt nytta. I de utvecklade
länderna har å andra sidan stora utsläpp av luftföroreningar tillsammans med
mångårig användning av förorenade produktionsmedel, främst kadmiumförorenad
fosforgödsel, lett till i vissa fall hälsovådlig markförorening. Därutöver
leder alltför intensiv växtproduktion i många västländer, särskilt i
kombination med stor djurhållning och stallgödselanvändning, till stora
växtnäringsläckage och övergödda vatten. Avkastningsnivån, som under senare
år tenderat stagnera, är i jämförelse med utvecklingsländernas
produktionsnivå upp till fem gånger högre men lämnar en betydande miljöskuld
efter sig. Färskvatten blir en
alltmer begränsad resurs. Världens totala tillgång beräknas till ca 4000 km3,
varav 2/3 idag är intecknade. Jordbruket är den största sötvattenförbrukaren
och svarar globalt för 70 % medan industrin tar 20 % och hushållen 10 %.
Generellt gäller att en vegetarisk diet föder fler människor och gör det med
avsevärt lägre vattenförbrukning. Stora satsningar pågår för att med hjälp av
mer torkhärdiga och mindre vattenkrävande grödor samt effektivisering av
bevattningstekniken få ut mer mat ur varje använd enhet vatten. Hur kan vi minska/utplåna svälten?
Många hävdar att även
om tillgången på livsmedel enstaka år kan framstå som otillräcklig och
manifesteras med kraftigt höjda priser finns trots allt ännu tillräckligt med
mat för att kunna försörja även den miljard människor som idag svälter.
Problemet är då bristfällig distribution och omfattande svinn i hela
livsmedelskedjan. Fortskrider
befolkningsökningen som prognostiserat kommer behovet av mat att ha ökat med
ca 70 % till år 2050. Eftersom nyodling endast i mindre grad är möjlig och i
bästa fall kan hålla jämna steg med förlusten av odlingsmark till följd av
torka mm återstår endast möjligheten att ta ut högre skördar på befintlig areal.
Det finns en betydande enighet om att livsmedel i största möjliga
utsträckning bör produceras där det konsumeras. Härför krävs användning av
moderna produktionsmetoder och ett utvecklat kretsloppstänkande. Att åstadkomma en
hållbar livsmedelsförsörjning i ett globalt perspektiv med en pågående
klimatförändring är vår tids stora utmaning. Beroende på lokala/regionala
förutsättningar kan en blandning av modern teknik och ekologisk produktion
vara det mest effektiva sättet att höja produktiviteten och samtidigt säkra
biodiversiteten. I en sådan utveckling krävs stor öppenhet för att bejaka de
moderna jordbruksmetodernas möjligheter inklusive växtförädlingens och
bioteknikens landvinningar. Ekologiska produktionsmetoder har inte samma
potential till hög avkastning men kan ändå få betydande tillämpning. Här
handlar det främst om att sprida kunskap om resurshushållande
jordbruksmetoder för att kunna höja produktionen med platsgivna
förutsättningar. Men för att klara vårt
dagliga bröd handlar det förutom om en modernisering av jordbruket, också om
bättre handelsvillkor, stärkta rättsstater och demokrati i fattiga länder.
Den rika världens ansvar för kunskapsöverföring, finansieringsstöd och egna
omställningar till en rättvisare fördelning av naturresurserna är en
förutsättning för vår gemensamma välfärd. av Leif Stenberg, Centrum för Mellanösternstudier, Lunds universitet Mellanöstern är en
region av global betydelse inom en rad olika områden. En mycket stor del av
världens samlade oljeresurser finns i området och den ekonomiska betydelsen
av Mellanöstern ska inte underskattas. Regionen är också politiskt, socialt
och religiöst betydelsefull. Konflikter i Irak, Israel-Palestina, Turkiets
förhållande till EU, och en demografisk struktur där ungefär en tredjedel av
befolkningen är under 15 år är alla exempel på aspekter som har betydelse
långt utanför Mellanösterns gränser. Mellanöstern uppfattas här som området
från Västsahara i väster till Iran i öster och från Turkiet i norr till Yemen
och Sudan i söder. De länder som ingår i
ovan gjorda definition av Mellanöstern har i dag en befolkning på cirka 500
miljoner personer. Detta är dock omdiskuterat och det finns förespråkare som
menar att det verkliga antalet människor i Mellanöstern är färre, men det
finns alltså även de som menar att det är större. Osäkerheten i fråga om
antal har många orsaker. En viktig anledning är dock att Mellanösterns många
gånger nya och ofta konstruerade stater kan betecknas som ”svaga” i när det
gäller respektive stats institutioner. Statliga myndigheter är ofta
korrumperade maktinstrument som inte fungerar speciellt väl och inte heller
röner något förtroende bland medborgare. Det ska emellertid understrykas att
det finns undantag i flera länder. En befolkningsökning
över tid är emellertid helt tydlig när det gäller Mellanöstern och denna
ökning är en påtaglig del av en global ökning av antalet invånare på jorden.
Den mer dramatiska befolkningsökningen i just Mellanöstern har skett främst
från 1950-tal och framåt. Den vanliga förklaringen är allmänt förbättrade
levnadsvillkor, men även kulturella omständigheter och de samtida staterna i
Mellanösterns tillkomsthistoria spelar en viktig roll i fråga om varför
befolkningar har ökat. Det finns till exempel flera fall där stater av
ideologiska skäl premierat barnafödande eller andra former av åtgärder som
höjer antalet invånare i respektive land. Två exempel är den islamiska
republiken i Iran som efter revolutionen 1979 uppmuntrade invånare i
republiken att öka landets invånarantal, ett annat och annorlunda exempel är
staten Israels politik att uppmuntra judar från olika delar av världen att
bosätta sig i Israel. Effekterna av en snabb
befolkningsökning i Mellanöstern är många. Länder i regionen har förvandlats
från jordbruksexporterande till importörer av jordbruksprodukter och
livsmedel. Knuten till denna problematik är den ständiga diskussionen om
tillgång på vatten i dessa torra eller semitorra länder, det vill säga länder
där nederbörden inte riktigt räcker till alla gånger för att ge invånare
tillräckligt med vatten. Frågor som rör tillgång och tillgänglighet till
vatten är parentetiskt även av stor betydelse och en potentiell
konfliktfråga. Ett annat ofta
diskuterat problem är urbanisering. Många länder i Mellanöstern står inför en
utveckling där någonstans mellan en fjärdedel till en tredjedel av
befolkningen lever i en storstadsmiljö, ofta huvudstaden. En situation som
får många konsekvenser på olika områden, till exempel i fråga om miljö,
energiförsörjning och arbetsmarknad. Dessutom kan snabbt växande städer bli
politiskt känsliga områden med många fattiga som ett potentiellt hot mot
makten. En annan aspekt är att städers urbana kultur förändras, kanske mot
former som gör dessa städer till mer av gigantiska bymiljöer. Många länder har en
befolkningsstruktur där mer än 50 % av landets invånare är under 20 år. En
situation som sätter stor press på flera stater när det gäller till exempel
utbildnings- och bostadsmarknad. En annan aspekt rör arbetsmarknaden där
länder inte kan generera tillräckligt med arbetstillfällen för nya
generationer invånare. En aspekt av denna problematik är en växande offentlig
sektor med svaga statliga institutioner som ger många välutbildade i stort
sett meningslösa arbeten. Ett annat problem kan vara att arbetsmarknaden inte
är utformad i syfte at ge såväl män som kvinnor arbete, utan snarare kan den
ses som könskonservativ. En könskonservatism som i bland kan prägla hela
samhällen och som ger människor olika förutsättningar baserat på
könstillhörighet. I detta sammanhang blir det mycket tydligt att frågor som
rör demografi är kopplade till sociala, religiösa och kulturella fenomen. Till
exempel är ”familjen” som social enhet under stark press i tider av kris när
det gäller till exempel arbetstillfällen. Ovanstående refererar
till de problem som en snabb befolkningsökning medfört i Mellanöstern.
Samtidigt har ökningen för många länder en varit en del av ett generellt ökat
välstånd och det kanske inte är omöjligt att förutspå att länderna i
Mellanöstern kan komma att kunna dra nytta av de nya generationer unga i
byggandet av enskilda länders framtid. Samtidigt speglar demografiska problem
i många länder vad som kanske kan betecknas som en social kris där
generationer av unga i fråga sätter en äldre generations förståelse av hur
samhället bör styras och möjligen är det bland dessa unga vi kan skönja hur
ett nytt Mellanöstern kan komma att utformas. Oavsett detta är situationen i
relation till Mellanösterns befolkningsökning sådan att åtgärder i syfte att
förbättra villkoren för flertalet i regionen inte kan åstadkommas utan att
frågor som rör demografi analyseras ur ett flervetenskapligt perspektiv som
tar hänsyn till bland annat sociala, kulturella, religiösa och politiska
aspekter av problemen. av Ralph Sundberg, Uppsala universitet I modern tid existerar
inget samband mellan befolkningsökningar i världen och en ökad risk för
internationella konflikter. Medan världens befolkning stadigt ökat har risken
för internationella konflikter, definierat som väpnad konflikt mellan två
självständiga stater, minskat till sådan grad att denna typ av konflikter
numera är att betrakta som en anomali inom världspolitiken. Flera
förklaringsmodeller för detta faktum har presenterats inom freds- och
konfliktforskningen samt fältet för internationella relationer. Den
demokratiska freden, interdependens i handeln mellan stater och den roll
transnationella institutioner kan spela är alla rimliga förklaringar. Det är dock möjligt
att den befolkningsökning som väntar i framtiden, med en trolig befolkning på
9 miljarder år 2050, kan tippa denna världsordning över ända. Dock är bevisen
för att internationella konflikter utkämpas främst över naturresurser mycket
sparsamma. De allra flesta
studier av knappa resurser, så kallade ”scarce resources”, pekar istället på
att ökad befolkningspress får nationella och inte internationella
konsekvenser. Det är således mer
troligt att de internationella konsekvenserna av befolkningsökningar tar sig
formen av internationell inblandning i lokala konflikter, alternativt att lokala
konflikter spiller över till den internationella arenan. Samma litteratur
angående knappa naturresurser av alla de olika slag talar dock närmast
unisont om hur kamp över ”scarce resources” oftast tar sitt första uttryck i
lokala politiska chocker inom ett system. Politiska chocker är i sig
hanterbara genom starka och flexibla institutioner, politisk kultur baserad
på konflikthantering och rättvis fördelningspolitik. Forskningen inom fältet
pekar således på att även en kronisk brist på en livsnödvändig resurs är
hanterbar om mekanismer för hantering av konflikt finns inbyggda i nationella
och internationella system. Vägen framåt för att
hantera konsekvenserna av klimatförändringar, knappa resurser och strömmar av
flyktingar ligger således inte enbart i att motverka dessa faktorer, utan
även i att konstruera politiska system och mekanismer som står redo att möta
krav på omfördelning och rättvisa. av Maria
Feychting, Institutet för miljömedicin, Karolinska Institutet Eventuella
hälsoeffekter av elektromagnetiska fält har diskuterats sedan lång tid, till
att börja med i relation till extremt lågfrekventa elektriska och magnetiska
fält från kraftledningar och andra elektriska installationer, till att den
senaste 10-årsperioden framförallt handla om radiofrekvent exponering (RF) i
samband med mobiltelefoni. Sedan 1980-talet har omfattande forskningsinsatser
inom området gjorts både i Sverige och internationellt, från slutet av
1990-talet alltmer inriktade på RF exponering. Kännetecknande för detta
forskningsområde är att det har initierats och drivs på grund av människors
oro för eventuella hälsoeffekter från ny teknik, och har alltså inte sin
grund i biologiskt grundade hypoteser. Vid höga nivåer av radiofrekvent
exponering sker hälsoskadlig uppvärmning av vävnaden, och det är dessa
effekter som existerande gränsvärden baseras på. De exponeringsnivåer som
uppstår i samband med mobiltelefoni ligger under gränsvärdena, och det finns
ingen känd biologisk mekanism för hur eventuella hälsoeffekter skulle uppstå
vid så låg exponering. Trots detta är det ur folkhälsosynpunkt angeläget att
forskning bedrivs eftersom det handlar om en exponering som tidigare var
begränsad till ett fåtal ovanliga yrkesgrupper, men som på bara några
årtionden ökat i den allmänna befolkningen från 0% till nära nog 100%. Med en
så utbredd exponering skulle även en måttlig riskökning få stor betydelse för
folkhälsan. En rad olika
hälsoeffekter har studerats i relation till RF exponering; cancer,
sömnbesvär, huvudvärk, välbefinnande, ”elöverkänslighet”, beteendestörningar,
koncentrationssvårigheter, reaktionshastighet, graviditetsutfall mm. Ibland
har forskningen styrts av en initial ”larmrapport”, som sedan följts av mer
systematiskt och rigoröst designade studier som inte kunnat bekräfta
resultaten av den första rapporten. Ett exempel är studier av olika symptom
bland personer som bor nära basstationer, där de första studierna som
publicerades var designade på ett sätt som gjorde att de nästan oundvikligen
skulle finna att basstationer ökade risken för symptom. Studiepersonerna var
inte slumpmässigt utvalda och de fick själva skatta avståndet till närmaste
basstation och ange förekomst av olika symptom. I vetenskapligt grundade
riskbedömningar görs en kvalitetsbedömning av tillgängliga studier, och
studier med otillräcklig kvalitet tas inte med i den sammanvägda bedömningen.
Bedömningen av en studies kvalitet görs givetvis oberoende av studiens
resultat och enligt etablerade kriterier. Detta är ofta något som skiljer en
vetenskapligt grundad riskbedömning från sådana som görs av olika
intressegrupper, och kan ibland ge upphov till helt olika bedömningar av
kunskapsläget när det gäller hälsoeffekter av exponering för RF från
exempelvis mobiltelefoni. Production from Giant Gas Fields in Norway and Russia- and Subsequent Implications for European Energy Securityav Bengt Söderbergh, Institutionen för Fysik och Astronomi vid Uppsala
Universitet The share of gas in the global
energy mix is about 24% and global gas demand is forecasted by the IEA to
increase at an average rate of 1.5% per year between 2007-2030. Natural gas
is a finite fossil fuel and the production of gas within the EU peaked
already in 1996. Conventional gas production in the U.S. peaked in the early
1970s although U.S. gas production has increase significantly in recent years
due to production from unconventional gas resources, mainly shale gas.
Although the shale gas resources are huge, their gas production requires
large land areas and intense drilling, resulting in a very energy and water
intense production with potential environmental problems. The International
Energy Agency (IEA) expects total natural gas output in the EU to decrease
from 216 billion cubic meters per year (bcm/year) in 2006 to 90 bcm/year in
2030. For the same time-period, EU demand for natural gas is forecasted to
increase rapidly. The widening gap between EU production and consumption may
require a 90% increase of import volumes between 2006 and 2030. The main
import sources for gas supplies to the EU are Russia and Norway, accounting
for 62% of EU’s gas imports in 2006. The Middle East and North
Africa region has significant gas resources but the region’s energy consumption
is increasing rapidly resulting in a limited future gas exports potential.
World LNG production has increased considerably in recent years. According to
the IEA, however, beyond 2012, there are uncertainties regarding the
availability of incremental global LNG supply, primarily because of shortage
of skilled labor and higher material and engineering costs. Only one final
investment decision (FID) was made in LNG production in 2006, three such
decisions were made in 2007, and only one in 2008. As consequence, for the
period beyond 2013 the expansion rate of LNG supplies is uncertain.
In 2006, Norway had a 21% share
of EU gas imports, and the Norwegian government has on several occasions
communicated that Norwegian gas production will continue to increase within
the next decade by 25-40% from today's level. However, a field-by-field
analysis indicates that only a limited growth of Norwegian gas production is
realistic, and that total Norwegian gas production will start to decline
within a decade. As consequence, diminishing import volumes from Norway will
increase the relative dependence on the other major suppliers of gas to
Europe. This leaves Russia, with a current share of 41% of EU gas imports, as
the potentially most reliable long-term supplier of increased gas supplies to
Europe. However, Russia may not have the capacity to keep up with Europe’s
growing demand for gas already by the end of this decade. The main reasons
for potential lower-than-expected supplies from Russia to the EU are lack of
investments in new production projects, rapidly declining production in
existing fields as well as new emerging Asian markets for Russian gas. When performing long-term energy
planning it is important to realize that the global conventional oil and gas
reserves are indeed finite resources which are being rapidly depleted.
Announced figures of large resources in many unconventional gas plays may
create a dangerous illusion of long-term gas abundance since the sustainable
long-term production potential from these resources is still largely unknown.
To expect large production contributions from unconventional and
yet-to-be-developed arctic gas sources when planning future energy strategies
increases the overall risk level. Therefore it is necessary to perform
detailed research aimed at estimating the potential future gas production
volumes in order to improve the quality and reliability of the data material
that forms the basis of decision for European policy makers. Risknytt är ett
elektroniskt nyhetsbrev från Riskkollegiet - föreningen för svensk
riskvetenskap. Ansvarig utgivare: Jan
Olof Snihs (ordförande i Riskkollegiets styrelse). Redaktion:
Riskkollegiets styrelse. Redaktör: Per
Wikman-Svahn. Riskkollegiets
kansli: Sigbladh Administration HB,
Box 10022, 181 10 Lidingö Tel: 08-731 43 95 Fax: 08-731 43 99 Postgiro: 63 58 95-6 E-post: riskkollegiet@riskkollegiet.nu
Webbplats: www.riskkollegiet.nu |
|