|
|
|
Risknytt 2009:2 |
|
Risknytt
är en publikation från Riskkollegiet – svensk förening för
riskvetenskap |
|
Innehåll i detta nummer Ord från ordföranden Presentation av
Riskkollegiets styrelse, del 1 Myndigheten för
samhällsskydd och beredskap Elektromagnetiska
Fält. Egenskaper, Risker och Riskkommunikation av Jan Olof Snihs, ordförande för
Riskkollegiet I detta
nummer av Risknytt påbörjas en presentation av den nya styrelsen för
Riskkollegiet. Den nya styrelsen som valdes på årsmötet i maj 2009 har en
bredd och kompetens som kommer att gynna mångsidighet. Viktiga uppgifter för
den nya styrelsen blir att följa upp och genomföra den verksamhetsplan som
utarbetades i våras av den förra styrelsen. Riskkollegiets kärnverksamheter
torde även fortsättningsvis vara att anordna seminarier, Riskkollegiets
hemsida och dess nyhetsskrift Risknytt. Styrelsen
har också under hösten i samarbete med Riskkollegiets Vetenskapliga Råd
arbetat med att förbereda Riskkollegiets pris år 2010, som denna gång kommer
att delas ut i två varianter; dels till en person med lång och viktig
verksamhet på riskområdet, utmärkt av bredd och hög vetenskaplig kvalitet,
dels till en person i början av sin karriär, som har gjort nya, viktiga och
lovande insatser på riskområdet. I detta
nummer av Risknytt finns också två texter som baseras på seminarier som
arrangerats av Riskkollegiet under året. Den ena kommer från Hans-Olov
Byquist, forskningschef på den nya Myndigheten för Samhällsskydd och
Beredskap, MSB, som höll ett uppskattat föredrag om den nya myndighetens
uppdrag och uppgifter i samband med Riskkollegiets årsmöte. Den andra kommer
från Björn Cedervall, som gav en välbesökt föreläsning om ”Elektromagnetiska
Fält. Egenskaper, Risker och Riskkommunikation”. En sammanfattning av Björn
Cedervall finns att läsa nedan. När det
gäller kommande seminarier är det första redan spikat till den 9 december och
handlar om ”Risker i ett kyrkligt perspektiv”. Seminariet arrangeras av
Riskkollegiet i samarbete med Svenska Kyrkan. Seminariet och äger rum i
Storkyrkosalen i Gamla stan, Stockholm. Andra seminarier där arbetet har
kommit långt är ”Risker vid publika evenemang” som utarbetas i samarbete med
länspolisstyrelsen i Stockholm, ”Risker med naturolyckor” i samarbete med
Naturvårdsverket, Statens geotekniska institut i Linköping m.fl., ”Den
globala befolkningsökningen – prognoser, konsekvenser, risker,
åtgärder” i samarbete med Uppsala universitet, Sveriges Lantbruksuniversitet
Uppsala, Risk Control Services AB m.fl. Styrelsen bearbetar fler uppslag till
seminarier under 2010 och tar dessutom gärna emot ytterligare uppslag från
medlemmarna. Sammantaget
ser vi fram mot ett intressant verksamhetsår med många utmaningar men också
förhoppningar om att våra medlemmar och bidragsgivare upplever Riskkollegiets
verksamhet intressant, informativ och nyttig. Riskkollegiets
styrelse 2009-2010 består av följande personer: Jan Olof
Snihs, Ordförande Lena
Kecklund, Vice ordf. Olof Söderberg,
Kassör Per
Wikman-Svahn, redaktör för Risknytt Peter
Modin, webbmaster, doktorandombud Ing-Marie Olsson Åke Munkhammar Johan Bergström,
doktorandombud Hans-Olov Byquist Här
presenterar Johan Bergström, Åke Munkhammar och Jan Olof Snihs sig själva. Övriga kommer att presentera sig i kommande
nummer av Risknytt. Johan
Bergström
Jag är
doktorand vid Lunds Universitet. Inom forskningsområdet systemsäkerhet
studerar jag hur oväntade och eskalerande situationer (situationer som går
från ett normaltillstånd till ett kristillstånd) kan studeras, hanteras och
tränas. Forskningen, vilken är finansierad av MSB, bedrivs i nära
samarbete med industrier från bland annat flyg, sjukvård,
sjöfart, och räddningstjänst. Genom att, i simulerade miljöer, låta team
hantera oväntade och eskalerande situationer kan vi erbjuda träning av sådana
samtidigt som vi samlar in data om teams hantering av oväntade och
eskalerande situationer. Åke Munkhammar
Jag
arbetar som konsult i riskhantering, som egenföretagare. Jag arbetar framför
allt med kontinuitetsplanering, vilket innebär att jag hjälper organisationer
att planera för att kunna hantera kriser på ett så bra sätt att deras
kunder/patienter/medborgare aldrig skall märka att det har inträffat en
störning. Jag sitter också i några styrelser i finanssektorn. Mitt
riskintresse grundades då jag tidigare arbetade inom försäkringsindustrin.
Där gjorde jag riskbedömningar inom många olika områden: från rymdförsäkring,
via tsunamiskador och risken för att en tennisspelare skall komma (för) högt
på ATP rankingen och överdödligheten i AIDS i Ruanda till sannolika
kreditförluster i en ekonomisk recession och risken för atomskada i ett
kärnkraftverk. Jag har varit medlem i Riskkollegiet i cirka 20 år Jan
Olof Snihs
Jag är
fysiker till min utbildning och har verkat i mer än 40 år på
strålskyddsområdet, som anställd på Statens Strålskyddsinstitut och som
konsult. Arbetet har inkluderat riskrelaterade frågor och utveckling av
normer och kriterier avseende kärnkraftens normaldrift, hantering och
slutförvar av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle, beredskap mot
radiologiska olyckor, radonrisker i gruvor, åtgärder efter Tjernobylolyckan
m.m.. Jag har också arbetat med
internationella strålskyddsrekommendationer inom ICRP, den internationella
strålskyddskommissionen, studier av den globala användningen och konsekvensen
av strålning och radioaktiva ämnen för FN: s vetenskapliga strålningskommitté
UNSCEAR, undersökningar och riskanalyser för UNEP efter användning av utarmat
uran i krig, stöd till östeuropeiska länder i strålskydd framför allt
avseende radioaktivt avfall och arbetat inom ett antal kommittéer för OECD,
WHO, EC och IAEA. av Hans-Olov Byquist, forskningschef MSB Den 1
januari 2009 bildades MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. MSB
har ansvar för frågor som rör skydd mot olyckor, krisberedskap och civilt
försvar. Ansvaret avser åtgärder före, under och efter en olycka eller en
kris. Uppdraget spänner över hela hot- och riskskalan, från vardagens olyckor
till stora katastrofer. MSB ska
utveckla och stödja samhällets beredskap mot olyckor och kriser samt bidra
till att minska konsekvenserna när en allvarlig olycka eller kris inträffar.
Myndigheten får en viktig samordnande roll över sektorsgränser och
ansvarsområden. Samordningsrollen utgår från ansvarsprincipen – MSB tar
inte över andra aktörers ansvar. MSB tar över verksamhet som tidigare har
bedrivits av Räddningsverket, Krisberedskapsmyndigheten och Styrelsen för
psykologiskt försvar MSB som forskningsfinansiär
Enheten
för inriktning av forskning samordnar, inriktar, beställer, kvalitetssäkrar
och förmedlar forskning som syftar till att stärka svensk krisberedskap och
minska olycksrisker i samhället. Målet är kunskapsuppbyggnad bland de aktörer
i samhället som arbetar med att förebygga och hantera olyckor och
kriser. Vårt främsta medel för
att bygga ny kunskap är utlysningar av forskningsmedel. Medel kan sökas för
ramforskningsprogram, forskningsprojekt och kompetens- och strukturstöd.
Medel söks i konkurrens och ansökningarna bedöms både vetenskapligt och ur
ett behovs- och relevansperspektiv. MSB avsätter årligen cirka 120 MSEK för
detta ändamål. Behovsstyrd
forskning
MSB
stödjer i första hand tillämpad, behovsstyrd forskning, d.v.s. forskning
utifrån frågeställningar som är tydligt hänförbara till MSB:s ansvars- och
intresseområden och som syftar till framtagande av ny kunskap, tjänster och
produkter för att lösa problem i samhället. Mångvetenskaplighet
Ett av de
framträdande dragen i den moderna samhällsutvecklingen är att antalet
komplexa system ökat. Forskningen inom området samhällsskydd och beredskap
innefattar alla vetenskapliga discipliner, samhälls-, teknik-, natur-,
beteendevetenskap m.fl. Mångvetenskapliga och tvärsektoriella
forskningsansatser är en förutsättning för att vi ska kunna beskriva,
analysera och förstå till exempel mötet mellan människa och teknik eller mellan
ekonomi och miljö. Samverkan
nationellt och internationellt
För att
ytterligare förstärka samhällets kunskapsuppbyggnad samverkar vi aktivt med
andra aktörer såväl nationellt som internationellt. Vi strävar efter att
utveckla det externa samarbetet bland annat genom nätverk med andra
myndigheter, näringsliv, organisationer och lärosäten. På den internationella
arenan identifierar vi lämpliga samarbetspartners och verkar för att få till
stånd ett utvecklat samarbete inom våra forskningsområden. Resultatspridning
Att
omhänderta och sprida forskningsresultat på ett lättillgängligt sätt bland de
aktörer i samhället som arbetar med att förebygga och hantera olyckor och
kriser är av största vikt för att nå målet ökad kunskap. Detta görs via
publikationer, seminarier, konferenser, information på Internet, nyhetsbrev,
MSB:s tryckta tidning Tjugofyra7 m.m. Ytterligare
information
På MSB:s
webb återfinns mer information om den forskning myndigheten finansierar. Vi
kan också nås via telefon och e-post. http://www.msbmyndigheten.se
Tel: 0771-240 240 (vxl) E-post: forskning@msbmyndigheten.se av Björn Cedervall, docent Den 21 januari 2009 ägnades genom Riskkollegiet i samarbete med Elforsk
en halvdag åt frågor relaterade till elektromagnetiska fält (EMF). Bakgrunden
var två textsammanställningar som undertecknad då börjat bearbeta och vars
inriktningar (1. Kemisk-fysikaliska utgångspunkter för frågan om eventuella
EMF-risker samt 2. Metodik och fallgropar relaterade till
riskkommunikationsproblem inom EMF-området) presenterades och därefter
diskuterades (se avslutande kommentar, avsnitt 3 nedan): 1.
Kemisk-fysikaliska utgångspunkter för frågan om eventuella risker
Frågan om
huruvida elektriska och/eller magnetiska fält i olika bemärkelser är farliga
eller ej har en tvärvetenskaplig karaktär. Att höga elektriska eller
magnetiska fält kan ge upphov till farliga strömmar eller värmeeffekter är
väl känt. Mer kontroversiellt är frågan om eventuella genotoxiska effekter,
dvs. effekter som utgår från förändringar i DNA, eller effekter på cellens
övriga molekylära maskineri och som i förlängningen skulle kunna innebära
någon form av sjukdom. Man kan se det som en kedja av tänkbara händelser
ungefär enligt följande: ”Exponering->antenn->växelverkan mellan EMF
och atomer och/eller molekyler-> molekylär
biologi/biokemi->->sjukdom. Varje steg i en sådan kedja måste vara
möjligt för att en exponering ska kunna resultera i slutresultatet ”sjukdom”. De teman
som togs upp var sådana som ofta förbises men kan ha relevans för att man ska
kunna belysa den komplexitet som finns inbakad i laboratorieexperiment och
teoretiska tolkningar. Underlaget kan ses som ett ”nedslag” på vissa sådana
temata. Till dessa hörde beskrivningen av en exponering, vad som menas med
dos, vad som är relevant ur molekylsynpunkt vid olika frekvensområden,
termiska respektive icke-termiska effekter, ferromagnetiska partiklar som
förorening i laboratoriemiljön respektive i naturen. Ett sätt att närma sig
frågeställningarna är att analysera energitäthet hos elektriska och
magnetiska fält och sedan sätta dessa i relation till den naturliga miljön i
enskilda celler eller hos hela individer. Särskilt intressant är
storleksordningen hos de krafter och energier som förekommer naturligt i
celler (t ex för att dra isär kromosomerna vid celldelning). Som framgick av
presentationen förefaller det osannolikt att EMF skulle kunna bryta
exempelvis kemiska bindningar (och därmed förorsaka DNA-strängbrott) om man
med EMF menar sådana sammanhang som vi exponeras för till vardags i hemmet
eller i yrkesmiljö. DNA-skador
indelas generellt i ett halvdussin huvudkategorier. Bland dessa kategorier
anses DNA dubbelsträngbrott tillhöra de allvarligaste eftersom de kan
förorsaka mutationer, kromosomskador, resultera i celldöd eller initiera
canceruppkomst. Inga övertygande forskningsdata förefaller veterligen stöda
cancermekanismer som bygger på DNA-strängbrott. De "larmresultat"
som rapporterats från några håll har inte kunnat upprepas av andra forskare.
För att bryta en kemisk (kovalent) bindning behövs en foton med en energi som
ligger storleksordningen 1 miljon gånger högre än den hos ”mobilstrålning”
(ca 1 GHz). Jämför man med kraftledningar (50 Hz) handlar det snarare om en
faktor 100 000 miljarder. Å andra sidan är vid 50 Hz inte fotonbegreppet med
dess energi relevant utan man bör snarare se till de elektriska respektive magnetiska
fältens förmåga att inducera värme, strömmar eller ge upphov till stötar, Värmeeffekter
kan vara mycket skadliga för människan. Redan vid en temperatur på 39-40°C
börjar skadliga fenomen inträffa hos människan men graden av skada hänger
naturligtvis samman med hur länge man utsätts för en sådan temperatur -
celler som aktivt delar sig och befinner sig i s.k. DNA replikationsfas är
extremt känsliga för värme. Det som blivit särskilt kontroversiellt är
huruvida fotoner i exempelvis GHz-området skulle kunna ge icke-termiska
effekter. Något sådant har emellertid inte kunnat beläggas och om så gjordes
vore det en världssensation. Ett
metodproblem som rör den cell- och molekylärbiologiska EMF-forskningen är
förekomsten av ferromagnetiska partiklar såsom magnetit i laboratoriemiljön.
Dessa partiklar har en diameter av storleksordningen några nanometer och
uppåt - som mest kanske någon mikrometer. Om man har en sådan förorening inne
i cellerna och sedan lägger på ett varierande magnetiskt fält över dem kommer
partiklarna att kunna överföra energin på ett okontrollerat sätt med effekter
som beror på var i cellerna de befinner sig. Avslutningsvis behandlades
magnetiska fälteffekter hos djur och människor. Magnetit har varit känd i
djurriket sedan tidigt 1960-tal och en mängd fynd gjorts som belyser olika
organismers förmåga att reagera på det jordmagnetiska fältet. Känsligheten
för magnetiska fält har visas kunna antingen handla om fältets riktning eller
fältets storlek. Huruvida människor kan känna av magnetiska fält är en av de
kontroversiella frågorna inom EMF-området. Hos avlidna människor har man
funnit magnetitliknande mineral men det har inte visats att levande människor
kan känna av magnetiska fält. 2.
Metodik och fallgropar relaterade till riskkommunikationsproblem inom
EMF-området
De
deltemata som utgjorde grunden för framställningen hade valts med tanke på
sådant som kanske inte alltid kommer fram i debatt eller frågeställningar om
eventuella risker med EMF, men som kan vara bra att tänka på eller känna
till. Mer specifikt har fokus lagts på resonemang om möjlig orsak-verkan där
både språkliga barriärer och samhällets ”filter” i form av exempelvis
okritiska massmedier kan vara ett problem. Oavsett om
forskare arbetar med exempelvis molekylär biologi eller epidemiologi ställs
dessa inför en mängd metodproblem som ibland kan vara svåra eller t o m
omöjliga att bemästra. Sådana svårigheter syns sällan ordentligt i
pressreleaser, nyhetsmedier osv. men de finns ändå med som en del av många
forskares vardag. Svårast att kommunicera är kanske problemet att om något är
ofarligt kan det inte bevisas. I ett laboratorium för molekylärbiologi kanske
ett okänt virus, en bakterie, eller en kemisk förorening förstör de
experiment som görs men försöken kan åtminstone upprepas och oftast
förbättras när sådant upptäcks. För epidemiologiska undersökningar föreligger
en specifik utmaning i att undersökningarna aldrig kan upprepas genom att
människor aldrig gör samma saker under samma förutsättningar och på ett
förutsägbart sätt. Mot denna
bakgrund lyftes vissa metodproblem fram samt de s k Hills kriterier för
orsakssamband. En kortare kommentar gjordes till olika aspekter på
försiktighetsprincipen eftersom den hänvisas till i EMF-debatten men där det
dessvärre sällan förklaras ordentligt vad man lägger i begreppet
”försiktighet”. Försiktighet hänger nära samman med mänsklig oro - därför
fick ett sådant avsnitt komma med. Som avslutande tema gavs några historiska
återblickar som snarare belyser den förmodade nyttan (bota ”alla slags
sjukdomar” t ex) med det osynliga och mystiska än dess eventuella risker. 3.
Kommentar till efterdiskussionen
Den mesta
av den kritik som erhölls den 21 januari var befogad och jag har därefter
förbättrat texterna. Med dessa rader vill jag därför självklart tacka de som
kom med kritik. I efterdiskussionen uppstod emellertid en olycklig slagsida
kring begreppet riskkommunikation – flera hade missförstått
textinnehållets huvudinriktning. Detta kan bara belasta mig själv eftersom
jag hade satt ordet ”riskkommunikation” mer som ett arbetsnamn utan att
fundera närmare över det. Huvudbudskapet avsågs inte vara något av följande:
1. En översikt av ämnet riskkommunikation 2. En översikt av forskningslitteraturen på området. 3. En
värdering av huruvida en viss ”mikroteslanivå” kan anses skadlig eller ej. De
första två av dessa punkter täcks redan av befintlig litteratur och den
tredje punkten har sammanfattats genom IARC:s klassificering av lågfrekventa
magnetiska fält som ”möjlig carcinogen” (klass 2B) och för elektriska fält
och statiska magnetiska fält ”för svagt underlag för att kunna bedöma frågan”
(klass 3). Textinnehållets
huvudinriktning syftade istället på metodik och fallgropar inom
EMF-forskningen och aspekter som hänger samman med hur resultaten
kommuniceras där undertecknad menar att forskaren har ett ansvar som handlar
om hur budskapen paketeras – man kan inte bara skylla på
sensationslystna medier. Avslutningsvis
ska förklaras att mycket av grunden till de här skrifterna hänger samman med
mina tidigare erfarenheter av en mängd orsaksfaktorer bakom cancer vilka
inkluderar kemikalier, virus och inte minst joniserande strålning. Jag har
för de sammanhangen tagit del av en mängd både molekylärbiologisk och
epidemiologisk information som ofta skapat en logisk, enhetlig (eng.
consistent) och rimlig grund. Denna enhetlighet kan jag inte finna inom
EMF-området. För de som här vill opponera sig kan jag bara svara med att det
ibland kan vara bra att ibland låna varandras glasögon. Här kan nämnas att en
epidemiolog vid IRPA-kongressen (International Radiation Protection
Association) 2008 tydligare än någonsin underströk värdet av att
epidemiologer i större utsträckning än hittills tar till sig information som
handlar om mekanismer på underliggande fysikalisk eller molekylärbiologisk
nivå. Seminariedagen
finansierades av Elforsk AB med stöd från ett antal energiföretag. De båda
texterna resulterade i två rapporter om EMF som båda kan laddas
ned från Elforsks hemsida. Om risknytt
Risknytt
är ett elektroniskt nyhetsbrev från Riskkollegiet - föreningen för svensk
riskvetenskap. Redaktion:
Riskkollegiets styrelse. Ansvarig
utgivare: Jan Olof Snihs (ordförande i Riskkollegiets styrelse). Redaktör: Per Wikman-Svahn. Riskkollegiets
kansli: Sigbladh
Administration HB, Box 10022, 181 10 Lidingö E-post: riskkollegiet@riskkollegiet.nu Tel:
08-731 43 95 Fax:
08-731 43 99 Postgiro: 63 58 95-6 Webbplats: www.riskkollegiet.nu |
|
|