Risknytt 2007:2

Risknytt är en publikation från Riskkollegiet - föreningen för svensk riskvetenskap

Riskkollegiets webbplats

Klicka här för en utskriftsvänlig version

 

Detta nummer av Risknytt innehåller en utförlig rapport från Riskkollegiets och Kärnavfallsrådets seminarium: "Risker för individ och samhälle, begrepp, jämförelser, uppfattningar, kommunikation". Förutom en sammanfattning av diskussionerna på seminariet bjuder detta nummer dessutom på artiklar av Kjell Andersson, Sören Mattson, Lennart Sjöberg, Inga-Britt Lindblad och AnnLouise Martin.

I sista stund kan jag också meddela att Kurt Petersen har blivit invald till Riskkollegiets vetenskapliga råd. Kurt Petersen är professor i Risk- och säkerhetshantering vid Brandteknik, Lunds Universitet. Han ersätter därmed Sven-Erik Magnusson som själv har anmält utträde från Riskkollegiets vetenskapliga råd.

Som vanligt kan du läsa Risknytt direkt på skärmen eller skriva ut en utskriftsvänlig version.

God Jul och Gott Nytt År önskar

Per Wikman-Svahn, redaktör för Risknytt (wiksvahn@gmail.com)

INNEHÅLL:

Ord från ordföranden

Bakgrund och upplägg av seminariet "Risker för individ och samhälle, begrepp, jämförelser, uppfattningar, kommunikation"

Kjell Andersson: "Riskbegreppet"

Sören Mattson: "Att jämföra risker"

Lennart Sjöberg: "Riskuppfattningens psykologi: en kritisk analys"

Inga-Britt Lindblad: "Om riskkommunikation"

AnnLouise Martin: "Journalistens roll"

Frågor till expertpanelen

Allmän diskussion

KASAM

Hela detta nummer är tillängnat seminariet "Risker för individ och samhälle, begrepp, jämförelser, uppfattningar, kommunikation"

 

 

Ord från ordföranden

År 2007 närmar sig sitt slut och det finns skäl att fundera på hur Riskkollegiet har fungerat under året. Hur har styrelsen följt upp de synpunkter och förslag som framfördes under senaste årsmöte i maj i år?

Vid det årsmötet diskuterades bl.a. frågan om informationsspridning och styrelsens planer för ett projekt kallat ”Förstärkt nyhetsbevakning och kommunikation”. Projektet innebär dels en kartläggning av de institutioner och organisationer i Sverige som på olika sätt behandlar risker, dels en aktiv sökning av nyheter från dessa. Tanken är att kartläggningen av informationskällor inom riskområdet i förlängningen skall ligga till grund för en nyhetsfunktion på kollegiets webbsida. Planerna för projektet tillstyrktes på årsmötet. Styrelsen har funnit en person som är villig att mot ersättning arbeta med denna uppgift. En första etapp avseende kartläggningen är i det närmaste klar.

Årsmötet bemyndigade också styrelsen att besluta om Instruktion för Riskkollegiets Vetenskapliga Råd. Detta har nu skett. Instruktionen beskriver mera i detalj Rådets roll och uppgifter än vad som anges i stadgarna till Riskkollegiet och syftet därmed är att göra Rådets funktion i relation till Riskkollegiet klarare och mera vägledande för dess uppgifter och ansvar. Instruktionen motiverar ett ökat engagemang från Rådets sida men innebär också att styrelsen ger Rådet konkreta uppdrag i enlighet därmed. Rådet bör också vara representerat vid styrelsens sammanträden, vilket bör förstärka dess stödjande roll till nytta för Riskkollegiets verksamhet.

Årsmötet bemyndigade också styrelsen att i samverkan med det Vetenskapliga Rådet arbeta vidare enligt planerna att upprätta något slags pris för förtjänstfulla insatser inom riskområdet och om möjligt vid nästa årsmöte tilldela en person en sådan utmärkelse. Styrelsen har arbetat i enlighet därmed och kommer vid nästa årsmöte presentera Riskkollegiets första ”pristagare”.

Efter årsmötet hölls den vartannat år återkommande Lindell-föreläsningen av en särskild inbjuden gästföreläsare, som genom sin verksamhet utvecklat riskbegreppet och dess tillämpningar. I år var professor Sven Ove Hansson den inbjudna gästföreläsaren med föredraget ”Risker ur ett etiskt perspektiv”. Sven Ove Hansson är professor i filosofi vid KTH, Stockholm. I sin riskforskning har han särskilt undersökt grunderna för vetenskaplig riskbedömning samt de olika slags värderingsfrågor som påverkar riskbedömningar och riskbeslut.

Den 1 november 2007 anordnade Riskkollegiet tillsammans med Statens Råd för Kärnavfallsfrågor ett seminarium med titeln ”Risker för individ och samhälle . Begrepp, jämförelser, uppfattningar, kommunikation”. Seminariet tilldrog sig stort intresse, det ställdes många frågor och det blev mycket diskussioner. Seminariet refereras i detta nummer av risknytt.

Seminarieverksamheten är en av de viktigaste formerna för informations- och kunskapsspridning inom riskområdet. Riskkollegiets styrelse diskuterar vid varje styrelsemöte olika förslag till ämnen för seminarier. Det närmast liggande förslaget innebär en betraktelse över riskfrågorna ur en annorlunda synvinkel, nämligen hur riskfrågorna kan få för stor eller missriktad betydelse för människor och samhälle. Mera information därom skickas inom kort ut till alla medlemmar.

Vetenskapliga Rådet har fått i uppdrag att ge förslag till alternativa former för seminarieverksamheten, t.ex. grupparbeten, metoddiskussioner, slags hearing med utvalda experter som ställer frågor till en panel från Vetenskapliga Rådet. Diskussionen därom fortsätter med ytterligare förslag från Rådet.

Jan Olof Snihs, Ordförande

Rapport från Riskkollegiets seminarium:

"Risker för individ och samhälle, begrepp, jämförelser, uppfattningar, kommunikation"

Bakgrund och upplägg

Riskkollegiet och Statens råd för kärnavfallsfrågor ("Kärnavfallsrådet" fd. KASAM) anordnade den 1 november 2007 ett halvdagsseminarium med utgångspunkt från rapporten "Riskperspektiv på slutförvaring av kärnavfall – individ, samhälle och kommunikation" (KASAM Rapport 2007:4). Moderator var Britt-Marie Drottz Sjöberg, professor i socialpsykologi vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet i Trondheim, tillika ordförande i Riskkollegiets vetenskapliga råd.

Programmet inleddes med fyra presentationer: Kjell Andersson, Karita Research AB talade om riskbegreppet. Sören Mattson, professor i radiofysik vid Lunds universitet höll ett föredrag med titeln "Att jämföra risker". Lennart Sjöberg, professor emeritus i psykologi vid Handelshögskolan i Stockholm presenterade en kritisk analys av riskuppfattningens psykologi. Inga-Britt Lindblad, professor i media och kommunikation vid Umeå universitet talade slutligen om riskkommunikation. De inbjudna talarna har vänligen bidragit med en kort text kring temat på sina presentationer som finns att läsa nedan.

Efter denna inledning följde en paneldebatt där moderatorn ställde en fråga till var och en i en speciellt inbjuden expertpanel. Panelen kunde på så sätt både utveckla svaret på den ställda frågan och på eget initiativ lyfta fram olika aspekter med utgångspunkt från innehållet i de inledande presentationerna. Expertpanelen bestod av Sven Ove Hansson, professor i teknikens filosofi vid Kungl. Tekniska högskolan, Mats Harms Ringdahl, professor i strålningsbiologi vid Stockholms universitet, Mikael Karlsson, ordförande Naturskyddsföreningen och European Environmental Bureau, AnnLouise Martin, vetenskapsjournalist och biolog samt Lars Harms-Ringdahl, professor vid Institutet för Riskhantering och Säkerhetsanalys AB.

Alla deltagare i seminariet hade sedan möjlighet att delta i diskussionen. En sammanfattning av frågorna till expertpanelen och den efterföljande diskussionen finns nedan.

Seminariet lockade ca 70 besökare och hölls på ABF-huset i centrala Stockholm.

Olof Söderberg och Peter Modin

Kjell Andersson: "Riskbegreppet"

Risk kan definieras på många olika sätt. Det finns en naturvetenskaplig definition av begreppet men det finns också ett subjektivt perspektiv man talar om ”subjektiv riskuppfattning” – som handlar om hur vi som individer uppfattar begreppet risk och vilka faktorer som ligger bakom vilka risker vi uppfattar som störst etc. Ett tredje perspektiv handlar om värderingar som ligger fastare förankrade i individen än emotioner. Således bör ett funktionellt sätt att hantera risk även inkludera dessa värderingar.

Riskbegreppets utveckling
Synen på risk har successivt utvecklats från att vara rent naturvetenskaplig till att också inkludera värderingar. Utvecklingen framgår t.ex. av tre rapporter utgivna av USA:s vetenskapsakademi. Sammantaget illustrerar dessa rapporter en successiv utveckling i synen på riskhantering från expertstyrning, till alltmer ökad insikt om värderingars betydelse, och slutligen till att man tar konsekvenserna av detta genom att inkludera medborgarna i ett tidigt skede av beslutsprocessen. Insikten om riskbegreppets mångsidiga betydelse och nödvändigheten att tidigt inkludera värderingar är nu allmänt etablerad. År 2003 kunde representanter från ett antal organisationer och intressegrupper i kärnavfallsfrågan ta steget fullt ut – riskhantering skulle inte bara ta hänsyn till olika intressegruppers uppfattning utan man skulle ge dem resurser för att själva bilda sig en uppfattning. Det kan också noteras att beslut inte bara handlar om risker i sig utan de måste vägas mot de fördelar som verksamheten i fråga medför, till exempel tillgång till energi och arbetstillfällen.

Principer för riskhantering
Det finns olika sätt att förhålla sig till beslutsprocessen i riskrelaterade frågor. Om konsekvenser och sannolikheter är väl kända kan man beräkna ett värde på risken genom att summera produkterna av sannolikhet och konsekvens över alla tänkbara utfall av den verksamhet man ger sig in på. Man kan då jämföra olika risker för att prioritera de åtgärder som minskar de största riskerna. Metoden kallas numera riskinformerat beslutsfattande (”risk informed decision-making”) och är i många fall den mest logiska och mest effektiva metoden att hantera risker.
Det är emellertid inte ovanligt att osäkerheterna är så stora att en kvantitativ riskberäkning inte låter sig göras. Det kan ändå finnas farhågor för att en viss åtgärd eller verksamhet skulle kunna utgöra en risk utan att det finns säkra bevis för att så är fallet. Då ska man enligt försiktighetsprincipen inte ta avsaknaden av bevis som intäkt för att vänta med att införa skyddande åtgärder, särskilt om den möjliga risken är allvarlig.
Inte heller försiktighetsprincipen är problemfri när man ska tilllämpa den det kommer in bedömningar och värderingar. Vad som t.ex. ska betraktas som en allvarlig skada är inte alltid självklart – det är en värderingsfråga. Och för att det ska finnas en farhåga eller ett hot om en skada måste det finnas någon indikation som baseras på någon form av erfarenhet eller undersökning. Diskussionen uppstår ofta just här – hur stark måste indikationen vara för att försiktighetsprincipen ska börja gälla?
Ett annat synsätt på hur beslut bör växa fram i samhället är att medborgarna genom dialog och deltagande förbereder besluten, eller t.o.m. tar beslut genom konsensus. Det finns politiska, kunskapsmässiga och etiska argument för ett stort inslag av medborgerligt deltagande i beslutsprocessen. Man talar om deliberativ demokrati, vilket innebär ett aktivt deltagande av medborgarna.

Diskussion
Expertanalyser, försiktighetsprincipen och medborgerligt deltagande utgör alla delar av ett sammanhållet system för riskhantering. Detta förbises ofta av expertgrupper som likställer rationellt beslutsfattande med den instrumentella rationalitet som experterna själva utövar medan verklig rationalitet också måste inkludera värderationalitet, dvs. att ställningstaganden också baseras på värderingar. Å andra sidan möter deliberationen både praktiska och demokratiska problem. Till exempel har lekmän ofta inte tid eller intresse att delta i processerna, som i praktiken ändå styrs av expertis i olika former. I andra fall domineras aktiviteterna ofta av s.k. NGO:s som inte kan representera allmänheten. Man kan också fråga sig vem som tar ansvar för de lösningar som kommer fram i en deliberativ process.

Till sist avgörs många riskrelaterade frågor, inte minst etablerande av kärntekniska anläggningar, genom politiska beslut som bör tas med största möjliga transparens. Det innebär att synliggöra såväl experternas analyser (inklusive deras bakomliggande förutsättningar, osäkerheter mm) som värderingar. Först då kan politikerna fatta beslut på goda grunder och först då får medborgarna insyn för demokratisk kontroll.

Kjell Andersson

Sören Mattson: "Att jämföra risker"

De frågor om radioaktivitet och strålning som ofta framförs av personer i kommuner som är kandidater för avfallslager för använt kärnbränsle gäller oftast vilka effekter eventuella stråldostillskott kan få på lång sikt. Man efterlyser också jämförelsematerial för att själv kunna få en bild av risken för sjukdom eller skada.

Det är svårt att uppskatta risken från låga stråldoser. Riskökningen från strålningen blir oftast inte urskiljbar från de normala nivåerna av den effekt man studerar (t.ex. en viss typ av cancer). Trots detta har man sedan 1950-talet arbetat med att genom systematiska studier ta fram riskuppskattningar för strålning. Dessa bygger på erfarenheter från studier av de personer som överlevde kärnvapenfällningarna över Hiroshima och Nagasaki samt från studier av användning av strålning för behandling och diagnostik inom sjukvården. Den parameter som framförallt studerats och där de mest tillförlitliga data finns gäller risken att dö i cancer efter exponering för joniserande strålning. Enligt dagens bästa uppskattningar (ICRP) är denna risk 5 % per Sv. Detta är ett medelvärde för män och kvinnor i olika åldrar och alla typer av cancer. Det finns stor osäkerhet i uppskattningarna. Man brukar uppskatta  att det sanna värdet med 90% sannolikhet ligger mellan 2 och 11% per Sv.  

En viktig fråga är hur mycket en viss strålningsexponering ökar den enskildes risk att dö i cancer under sin livstid. Risken utan extra strålningstillskott är som bekant hög: Så många som 20 % av oss dör i cancer. Om vi som exempel exponerar 10 000 personer för i genomsnitt 10 mSv, kan vi förvänta oss 5 extra dödsfall. Det betyder att istället för 2 000 dödsfall i cancer kan vi få 2005. Alla inser att detta tillskott inte syns med tanke på de naturliga statistiska variationerna. Det är också viktigt att påpeka att vi inte vet om 5 personer kommer att dö, men att det finns en risk för 5 extra dödsfall bland 10 000 personer om alla hade fått 10 mSv. Vi kan inte heller säga vilka 5 som kommer att dö just pg a att de fått 10 mSv i extra stråldos.  

Eftersom riskangivelser är så osäkra (och det gäller inte enbart strålningsriskerna), har det föreslagits att man enbart skulle tala i stora drag om olika grader av risk att dö. Årliga dödssannolikheter mellan 0,1 och 1 skulle kunna kallas en risk av 1:a graden, mellan 0,01 och 0,1 en risk av 2:a graden, etc. Den årliga risken att dö som vi löper under barna- och tonåren är med denna terminologi av 4:e graden för att vid pensionsåldern ha stigit till en risk av 2:a graden. De genomsnittliga vardagliga årliga riskerna att dö av fall, eld och elström blir risker av 4:e, 5:e respektive 6:e graden. De genomsnittliga årliga riskerna att dö av getingsting eller åsknedslag är risker av 7:e graden.  

Bortsett från akuta effekter vid mycket höga stråldoser skiljer sig strålriskerna, liksom riskerna från cancerframkallande kemiska ämnen, från många andra risker genom att exponeringen inte medför omedelbar död. Effekten kommer först långt i framtiden. En årlig risk betyder därför inte detsamma som när det gäller andra risker, utan snarare en årlig inteckning i en risk som manifesteras först i framtiden. Med den reservationen kan man ange grader av risk från exponering för joniserande strålning om man antar proportionalitet mellan stråldos och sannolikhet av för tidig död.  

Enstaka riskkällor som inte ökar vår totala årliga risk med mer än en procent anses inte ändra vår risksituation påtagligt. Det betyder att årliga extra strålrisker av 5:e-7:e graden inte borde vara oroande, men att man inte utan mycket goda skäl bör utsättas för doser nära dosgränsen för strålningsarbetare år efter år.

Risker av 8:e eller högre grad är så låga att det inte låter sig uppskattas realistiskt, de skulle medföra mindre än ett dödsfall om året i en befolkning av Sveriges storlek. Den årligen intecknade risken av tobaksrökning är av 6:e graden för varje rökt cigarrett och därför av 3:e graden för den som röker ett paket cigarretter om dagen. Livstidsrisken för rökaren att dö i förtid blir av 1:a graden, som bekant en mycket hög risk.  

Risk för individ kontra samhället – individ och källrelaterade bedömningar

Det är naturligt att börja skydda den enskilda individ som utsätts för en hög risk t ex på sin arbetsplats. Här har samhället under lång tid arbetat med gränsvärden för att hålla stråldosens nivå låg. Personal i strålningsarbete utsätts därför i dag för en låg risk jämfört med t.ex. personer verksamma inom jord- och skogsbruk, industri, byggnad och transport.

När det gäller allmänheten och med allt fler föroreningskällor och i många fall global spridning blir det inte längre tillräckligt att bara se till att individernas riskökning från en viss föroreningskälla bli försumbar i jämförelse med risken utan denna källa. Vi behöver även ett sammanlagt mått på alla individers risk. Vi kan här jämföra med bilkörning. Vi räknar inte risken särskilt stor när vi tar bilen till jobbet, men samhället måste självklart satsa pengar på att nedbringa antalet trafikdöda per år till lägre tal än dagens 400-500 personer. Man behöver därför – vid sidan om individrelaterade dosgränser för strålning – också källrelaterade begränsningar. Inom strålskyddet har detta under lång tid gjorts genom beräkning av en s.k. kollektivdos. Förekomsten av såväl individrelaterade som käll-/samhällsrelaterade begränsningar är inte alltid lätt att förklara. Många finner det märkligt att myndigheter ena gången säger att ett individuellt årligt dostillskott om 0,01 mSv kan fullständigt försummas ur den enskilde individens synpunkt (i jämförelse med den naturliga bakgrundstrålningen från rymden, marken och våra byggnader och det kalium som finns i kroppen på tillsammans 1 mSv/år), samtidigt som man till ägaren av t ex ett avfallslager kräver att dostillskotten till en representativ kringboende inte får överstiga 0.01 mSv/år. Förklaringen till att inte värdet satts högre beror på att myndigheterna vill ha en så god marginal för strålningsbidrag från framtida strålkällor att man med mycket hög sannolikhet hamnar väl under 1 mSv per år från alla källor.  

Grader av årlig risk respektive livstidsrisk

Sannolikhet att dö Grad av risk Räknat per år Under hela livet
0,1-1 
(10-100%)
1     Röka ett paket cigaretter om dagen
0,01-0,1

(1-10%)

2     Högsta tillåtliga exponering av personer som arbetar med strålning. Bo i ett ”radonhus” med 400 Bq/m3 luft
0,001-0,01 
(1000-10000 per milj)
3 Röka ett paket cigaretter om dagen   Naturlig bakgrundsstrålning. Äta 70 μg akrylamid per dag
0,0001-0,001 
(100-1000 per milj)
4 Fall  

Risk att dö i jord- och skogsbruk                

(10/80 000)

Högsta tillåtliga exponering till personer som arbetar med strålning.

Bo i ett  ”radonhus” med 400 Bq/m3 luft

Högsta tillåtliga exponering av personer i närheten av ett lager för högaktivt avfall. Svenskens genomsnittliga dosbidrag från Tjernobyl-haveriet. Diet vid EU:s gränsvärde för mögelgiftet aflatoxin (0,2 μg/kg kroppsvikt) samt de flesta andra cancerframkallande ämnen i mat.
0,00001-0,0001 
(10-100 per milj)
5 Eld

Risk att dö

i trafiken (500/9 milj),

i bygg- och transportarb

Naturlig bakgrunds- 
strålning
 
0,000001-0,00001 
(1-10 per milj)
6 Elström

Risk att dö i industriarb 

Högsta tillåtliga exponering av personer i närheten av ett lager för högaktivt avfall  
0,0000001-0,000001 
(0.1-1 per milj)
7 Getingsting, åsknedslag    

Sören Mattson

Lennart Sjöberg: "Riskuppfattningens psykologi: en kritisk analys" 

År 1978 publicerades ett viktigt arbete om vad som nu kallas den psykometriska modellen för “riskperception”. (Här använder jag i stället termen riskuppfattning). Slutsatsen var att riskuppfattningen hos allmänheten berodde på ett antal subjektiva dimensioner som frivillighet, fruktan, om risken var ny och föga känd, etc. Två övergripande dimensioner var fruktan (”dread”) och okunskap (”ny risk”). Något senare kom forskning om ”experter”, vars riskuppfattning sades vara i huvudsak objektiv och inte alls påverkad av de faktorer som gjorde allmänhetens riskuppfattning till en komplicerad produkt av subjektiva faktorer. På 80-talet började man jämföra grupper av studenter från olika länder för att få en uppfattning om hur allmänheten i dessa länder såg på risker. En relaterad utveckling var den s.k. kulturteorin som påstår sig kunna förklara skillnader mellan människors riskuppfattning utifrån en antropologiskt grundad typteori. I början av 90-talet kompletterades bilden med tillägg av socialt förtroende, som också sades vara en viktig faktor i riskuppfattningen. Ännu senare har man poängterat betydelsen av ”affekt”, och med det ordet avses inte emotioner utan värdering eller attityd. Det är lätt att visa att uppfattningen av t ex kärnkraftens risker samvarierar med attityden till kärnkraft, och detta kan man ju ta som bevis för affektens inverkan, om man med affekt menar just värdering – en i det naturliga språket ovanlig men fullt möjlig innebörd. Kvar står idén – den helt grundläggande – att riskuppfattning styr policyattityder och krav på riskminskning.  

Det kanske är lite tjatigt att sammanfatta dessa delvis rätt gamla forskningsresultat men skälet är att de fortfarande dominerar praktiken inom området. Det är beklagligt, ty det har kommit fram många resultat som visar att den traditionella bilden är i stora delar missvisande. Här är en lista på dem: 

  • Riskuppfattning är inte central for policyattityder. Dessa styrs inte av sannolikhet för negativa händelser utan av hur negativa dessa i så fall skulle vara, av konsekvensernas negativa nivå. Det finns många skäl till att sannolikheter har ett svagt genomslag, och sannolikhet för en negativ händelse är ungefär detsamma som risk.
  • Det är inte seriös forskning när man gör påståenden om en population utifrån bekvämlighetsstickprov av studenter eller någon annan lätt tillgänglig grupp.
  • Kulturteorin hade och har ännu många anhängare, detta trots att den visat sig ha ett mycket svagt förklaringsvärde i förhållande till riskuppfattning.
  • Fruktan och okunskap är tämligen svaga som determinanter av riskuppfattning. Viktigare är moraliska föreställningar som är nära förknippade med idéer om vad som är ”naturligt”. Att störa Naturen anses innebära risker. Denna tanke är lika aktuell inom kärnteknikområdet som t ex genteknik.
  • De ”experter” som ursprungligen studerades var en heterogen grupp med enorma anspråk på expertis inom de mest skiftande områden. De var i själva verket inte experter alls. Om man studerar verkliga experter inom ett visst område som hantering av kärnavfall finner man dels att de bedömer risker inom sitt ansvarsområde som små, dels att de bedömer andra risker på samma sätt som allmänheten. Inom det egna ansvarsområdet påverkas de av riskaspekter på samma sätt som allmänheten – de är alltså inte alls kvalitativt annorlunda i sin riskuppfattning. Det finns också en dikotomi mellan olika experter. Vi skiljer mellan experter som ”promotors” (av en teknologi där de svarar för säkerhet) och "protectors". Den senare gruppen varnar för  allmänheten risktagande med sin hälsa, t ex rökning och olämpliga matvanor. Det är ju de förra som brukar studeras.
  • Stark fruktan brukar antas vara en mycket betydande faktor för hur en risk uppfattas. Men dimensionen ”dread” definieras inte till största delen med ord som syftar på emotioner (bara ett förekommer) utan med konsekvensernas grad av allvar om en olycka skull inträffa (”severity of consequences"). Fruktan och andra emotioner samvarierar med riskuppfattning, men bara om det gäller den egna emotionella reaktionen, inte den som man tror andra har eller skulle ha. Denna distinktion görs aldrig tydlig i den traditionella uppläggningen.
  • När det gäller förtroende har jag skilt mellan socialt och epistemiskt förtroende. Epistemiskt förtroende är förtroende för vetenskapen bakom en riskbedömning. Det är endast socialt förtroende som studeras i den traditionella litteraturen. Den har en viss betydelse, men epistemiskt förtroende är viktigare. Om förtroende för experter och myndigheter har betydelse så är det för att vi tror på den vetenskap som ligger till grund för deras riskanalys, inte av något annat skäl. PR-industrin talar om många andra skäl som kroppsspråk, klädsel och utseende, ”vinnande sätt” o dyl. Inom socialpsykologin talar man om central och perifer väg till påverkan. Det är ett bra betyg till allmänheten att den lyssnar till argument på den centrala vägen, inte den perifera. Men det ställer också krav på att riskkommunikationen är väl genomarbetad och sakligt grundad.
  • Nyligen har vi återvänt till tidigare studier av experter och politiker som bedömde risker och attityder inom området kärnavfall, och analyserat dessa data med nya idéer och mera kraftfulla metoder. Jämförelsemöjligheter finns eftersom data från allmänheten också finns tillgängliga. De senaste resultaten gäller data från Oskarshamn och Östhammar vars invånare ju har en mycket mera positiva inställning till ett avfallsförvar än folk i allmänhet. Den tolkning som nu verkar mest lovande för att förstå geografiska skillnader i riskuppfattning, skillnader mellan experter och mellan män och kvinnor, är vad som kan kallas social validering. Vi söker information från vänner och bekanta, från kolleger och från medier. Det är den sociala miljön som är stödet för de uppfattningar vi har. Därigenom uppkommer gruppskillnader, och homogenitet inom grupperna. Den effekten är tydlig i de expertgrupper vi studerat. Social validering är givetvis inte den enda faktorn i riskuppfattningen. Även andra komponenter spelar in, och dessa har jag diskuterat ovan. Somliga personer är mindre påverkbara av den sociala miljön och har avvikande uppfattningar. Men dessa är i minoritet, en del av dem blir s.k. ”whistle blowers”. För de flesta är det naturligt att ansluta sig till majoritetens uppfattning.

Sammanfattningsvis finns det en rad starka resultat som visar på att den traditionella analysen av riskuppfattning är felaktig och starkt missvisande. Man har inte förstått att risk har en marginell effekt på policyattityder, att det finns ett antal faktorer i riskuppfattning och förtroende som har att göra med grundläggande ideologi och uppfattning om kunskapens natur, och att den sociala valideringen är en huvudfaktor i dessa attityder och uppfattningar. Den traditionella modellen används än idag retoriskt för att avfärda allmänhetens riskattityder som utslag av emotioner och okunskap, medan expertbedömningar okritiskt accepteras som ”sanning”. Som beteendeforskare har man, enligt min mening, en skyldighet att kritiskt analysera den traditionella modellen eftersom den getts en mycket stor spridning och i mångas ögon har stor trovärdighet, kanske för att den stämmer med förutfattade meningar och också för att många praktiker inte har samhälls- eller beteendevetenskaplig bakgrund. Det torde vara svårt för dem att genomskåda metodikens bristfällighet i publicerade arbeten.  

Referenser till den forskning som diskuteras ovan, och många nedladdningsbara kopior av artiklar och rapporter, finns på http://www.dynam-it.com/lennart/

Lennart Sjöberg

Inga-Britt Lindblad: "Om riskkommunikation"

Risk är ett ord med många betydelser. Risk är i dagligt tal sannolikheten för att något oönskat ska inträffa, något hotande, en fara som kan drabba oss – risk används då som ett diffust begrepp som man sällan försöker ge ett mått på. Inget i livet är riskfritt, men vi fruktar några risker mer än andra. Det finns åtskilliga studier av hur vi uppfattar risker. Det är också väl känt att vi undervärderar stora risker som t ex risken att dö av att vara rökare. Vi överskattar samtidigt små risker, som t ex att träffas av blixten. Det är oftast svårt att ge kvantitativa mått på riskerna, som t ex risken att träffas av blixten. 

Kommunikation om slutförvaring av kärnavfall är och kommer även i framtiden att vara en utmaning. Det gäller för många olika aktörer, såväl experter inom kärnkraftsindustrin som massmedier, miljörörelser, myndigheter, forskare och medborgare. Ämnesområdet är centralt inom forskningstraditioner som riskkommunikation och massmedieforskning. Avsikten med mitt framförande här är att diskutera några perspektiv som belyser komplexiteten i de kommunikations- och informationsprocesser som hanterar risker, här med exemplet kärnavfallsfrågan. Arbetet med att söka lösningar på ett slutförvar för kärnavfall berör alla kunskapsområden, såväl tekniska som naturvetenskapliga, samhällsvetenskapliga och humanistiska. Frågan om en framtida kärnavfallsförvaring handlar i hög grad om att finna tekniska lösningar och visa att de kan uppfylla uppsatta säkerhetskrav. Att få fram lämplig plats för förvaret med kommuninvånarnas acceptans berör också flera samhällsvetenskapliga och naturvetenskapliga ämnen. Humanistiska ämnen kan bidra med kunskap i bland annat etiska frågor om eventuella risker i form av framtida mänsklig påverkan. Den kommunikativa utmaningen är således mångvetenskaplig. Kärnavfallsfrågan är en opinionsfråga, till viss del en fråga om värderingar, och därmed har massmedierna en väsentlig roll inte minst inför ett beslut om en slutförvaringsort. Allt för att finna en lämplig plats i Sverige, där avfallet kan förvaras.  

Riskkommunikation om kärnavfall 
Planer på slutförvaring av kärnavfall från svenska kärnkraftverk kan hos allmänheten uppfattas, dels som ett högriskprojekt, dels som ett framtida säkert slutförvar. Flera förklaringar finns till synen på slutförvaring som ett högriskprojekt och trots olikheter kan de dessutom samverka med varandra. En förklaring kan vara tänkbara riskscenarier, som bland annat den svenska miljörörelsen har lyft fram. En möjlig underliggande tolkning kan vara att vår medvetenhet om att vi lever i ett risksamhälle med tiden har ökat. Den insikten leder till att medierna uppmärksammar risker mer. Det beror i viss utsträckning på att massmediernas rapportering om kriser och risker inom en mängd områden ofta slås upp i stora rubriker. De har högt nyhetsvärde eftersom de uppfyller alla kriterier som gäller för nyhetsvärdering, som till exempel dramatiska inslag med flera aktörer inblandade.  

Många experter inom riskkommunikation hävdar också att en ökad teknologisering i det västerländska samhället utgör en drivande kraft bakom vår tids riskdimensioner. Inom den riskkommunikationsforskning, som studerar vad som händer vid allvarliga incidenter eller kriser på kärnkraftsområdet, studeras flera olika aktörer: kärnkraftsindustrin, andra experter bland annat forskare, myndigheter, medier och medborgare. Forskning har visat att flera kommunikationsproblem kan uppstå i kontakter och interaktioner mellan dessa aktörer.

Reflexiv kommunikation
Inom kärnavfallsområdet talas det ofta om information och kommunikation såsom ”styrmedel” ett begrepp som signalerar att något måste styras, dvs. att budskapet formas för att förmedla en gynnad tolkning till mottagaren, oavsett om sändaren tillhör till exempel kärnavfallsindustrin eller miljörörelsen. I frågan om kärnavfall kan det sägas handla om den svenska medborgaren i allmänhet, och lokalbefolkningen och beslutsfattare i synnerhet, i de kommuner som har bedömts vara potentiellt lämpliga för att ta hand om avfallet. 

Ett annat sätt att se på kommunikation är att utgå från begreppet reflexiv och dialoginriktad kommunikation. Där är synsättet mer processuellt och präglas i stället av en grundsyn där kommunikatören tänker analytiskt på hur sociala konstruktioner skapas i budskapen, det vill säga hur värderingar, attityder och strukturer kommunicerar med mottagarna.Tillämpat på budskap om kärnavfall innebär det reflexiva att samtal i olika kommunikationssituationer är att föredra framför enkelriktad information kring kärnavfallets framtida förvaring. Då uppmärksammas inte bara vad som sägs utan också på vilket sätt det sägs. Både innehåll och form betonas, vem som säger vad i vilken kontext och utifrån vilket perspektiv. Fokus kommer att ligga på budskapets meningsskapande funktion. Detta perspektiv utgår från ett strategiskt kommunikativt tänkande, baserat på medvetenhet om hur tecken, ord, symboler, metaforer, värderingar och föreställningar, representationer och bilder skapar mening. Dagens kommunikatörer arbetar i regel professionellt mot bakgrund av den kompetensen. På så sätt kan kommunikationen också bli mer etisk och meningsfull. Att behärska språk som medel och massmediebudskap som dramaturgi kan också innebära att förmågan att utöva makt ökar. Att ha makt över form och innehåll medför också ett stort ansvar och kräver därför ett reflexivt förhållningssätt till kärnavfallsfrågan hos olika aktörer.

Inga-Britt Lindblad

AnnLouise Martin: "Journalistens roll"

Vilken roll spelar journalister som informationsspridare? Stor så klart, svarar man, det är ju deras jobb. Men det finns ett problem faktiskt i detta att sprida information, det är ett begrepp som egentligen inte inkluderar den som informerar. Den har att framföra det någon vill ska komma till kännedom bland de icke invigda.

Och det är skillnaden mellan informatören och journalisten. Journalistens roll är visserligen att informera, men också att ifrågasätta – kanske ännu mera det i ett ämne där läsarna får förmodas inte vara insatta mer än på ett ganska ytligt plan.

För att informera, finns en del trix som också journalister kan ha nytta av. Det finns inte, tror jag, ett sätt att presentera fakta och farhågor som samtidigt fyller behovet av klarläggande och, får man anta, behovet att vinna över de osäkra på sin sida. Grundorsaken är enkel – vi behandlar fakta på olika sätt, tar dem till oss med helt olika inramning. Några exempel:

  • En teoretiskt tänkande läsare uppfattar att beslut kommer ur vetskapen om att alla fakta finns på bordet – han eller hon sätter sig in i de olika delarna och tar därefter sitt eget beslut.
  • En annan läsare har mer av spelare i sig – en risk är samtidigt en chans. Verkar chansen att t ex bli av med avfall vara god, och risken hyggligt låg, så påverkar man den personens beslut genom att på olika sätt understryka att just det här projektet är något att satsa på.
  • Har man en läsare som i första hand ser sig som en samhällsinnevånare, så kan frågan om nyttan med genomförbarheten vara underordnad den gemensamma viljan. Konsensus är nyckelordet.
  • Trygghetslängtan finns också att ta hänsyn till. Den representeras inte av någon risktagning överhuvudtaget. Finns det två alternativ så är det alltid det minst riskfyllda som överväger.

För att kunna tala om risker måste man i princip varje gång ta alla de kända exemplen där vi tycker, och forskaren vet. Helst ska man ju kunna jämföra en aktuell farlighet med någon man är bekant med.

Dessutom räcker det inte med det teoretiska resonemanget om riskbedömningar; i enlighet med de olika läsartyperna. För att förstärka sin text, behöver den omformuleras i några varianter för att nå så många som möjligt.

En skriven text ska alltså innehålla information som dessa olika kan ta till sig. Journalisten måste veta till vilka han vänder sig. Samtidigt ska granskaren in i bilden – även granskarens invändningar måste korrespondera mot tänkta läsares tänkta invändningar.

Ibland är det väldigt lätt att hitta granskningssynvinklar. Slarvet i Forsmark, eller Vattenfalls agerande i Tyskland, där handlade det om att i mångfalden av ingångar välja en.

Men om det verkligen händer någonting potentiellt farligt – vilken är uppgiften då för journalisten? I en katastrofsituation måste journalisten agera samhällsmedborgare i första hand. Varningar ska spridas. Säkerhetsåtgärder vidtas. Här försvinner initialt journalistens granskande uppgift, för såvitt inte myndigheternas instruktioner är uppenbart felaktiga och missledande…det finns ju statskupper med onda idéer.

När perioden ”peka–med-hela-handen” klingat av får journalisten ta tag i sin arbetsuppgift med andra ögon. Nu måste tvetydigheterna fram; de dunkelt berättade uppgifterna ska lyftas upp i ljuset och granskas – hur gick det där till, egentligen? En ledare som fifflat/slarvat/ fegat ur/struntat i/skyllt ifrån sig, men som kommit undan därför att kris rådde – vill vi ha honom eller henne kvar nu efteråt?  För informatören blir detta en diskussion inom företaget eller myndigheten, en intern granskning som inte så gärna ska komma till allmänhetens kännedom – för journalisten gäller det omvända.

AnnLouise Martin

Frågor till expertpanelen

Till Mats Harms Ringdahl, professor i strålningsbiologi, Stockholms universitet:

Vad är egentligen ”farlighet? Kan du jämföra effekter på människa och miljö av joniserande strålning med den farlighet som avfall i form av tungmetaller (t.ex. kvicksilver) utgör?

Svar: När det gäller joniserande strålning finns kunskaper om farligheten eftersom det finns ett klart samband mellan exponering för strålning och dess förväntade effekt. Vi kan då basera ett risktänkande på den kunskapen, även om exakt kunskap saknas beträffande effekter på låga doser av strålning. Men för huvuddelen av de ämnen som vi exponeras för, t.ex. tungmetaller, finns inte alls motsvarande kunskaper som beträffande strålning. Då måste andra metoder användas vid riskbedömningar, i första hand försiktighetsprincipen. Enkla toxicitetstester görs och sedan lägger man på en säkerhetsmarginal med kanske en faktor tio.

Till Mikael Karlsson, ordförande Naturskyddsföreningen och European Environmental Bureau:

Utifrån ett europeiskt och även globalt miljöperspektiv och i en situation där stormakter satsar på nya kärnkraftverk, hur ser du på det svenska arbetet med slutförvarsfrågan?

Svar: Dagens situation utgör inte en renässans för kärnkraften. Det är ett ganska litet antal nya reaktorer som planeras, den kärnkraftsbaserade elproduktionen bedöms enligt FN:s klimatpanel att öka från 16 till 18 % totalt sett fram till år 2030; förnybar elproduktion å andra sidan bedöms öka med 30-35 % under samma tidsperiod. Kärnkraften är inte framtidens lösning på klimatproblemen. Bl.a. är inte slutförvarsproblemen lösta. Sveriges roll i detta sammanhang måste dock vara att visa vägen genom att hantera avfallet på minst dåliga sätt. Det förutsätter att vi, mot bakgrund av de extremt långa tidsperspektiven, tillämpar en försiktighetsprincip. Det har varit fel att så ensidigt koncentrera utvecklingsarbetet på det ”ytnära” KBS-3 konceptet. Även alternativet ”djupa borrhål” bör studeras noga. Dessutom bör allmänheten inkluderas i beslutsfattandet mer än vad som skett. Och varför finns bara forskare och inga företrädare för exempelvis det civila samhället i Statens råd för kärnavfallsfrågor ?

Till Sven Ove Hansson, professor i teknikens filosofi Kungl. Tekniska högskolan:

Finns det generellt sett någon moralisk skillnad i ansvar om man svarar ja eller nej på en fråga?

Svar: Generellt sett brukar man väl anse att det är större ansvar förbundet med att handla än att underlåta att handla. Många anser t.ex. att det är allvarligare att orsaka död än att hindra en person att dö. Här finns alltså en slags ”asymmetri” i ansvaret. Men skillnaden försvinner i ett professionellt sammanhang (läkaren som underlåter att rädda liv har nog samma ansvar som den läkare som genom felhandlande orsakar patientens död). Detta synsätt kan nog också läggas på ett professionellt riskhanteringsansvar.

Det finns också en annan sorts asymmetri som illustreras av fenomenet ”negations-migration”, dvs. av vad ordet ”inte” placeras i ett uttalande. Det är ju stor skillnad mellan att påstå att en företeelse inte har bevisats vara farlig och att påstå att en företeelse har bevisats inte vara farlig. Här förekommer ofta oklara glidningar i argumentationen! Om en företeelse inte har bevisats vara farlig, men vanlig rimlighetsbedömning säger att den kan vara farlig, så bör man naturligtvis tillämpa en försiktighetsprincip. Beslutsfattare och allmänhet ställer vanligen inte frågan om en företeelse kan bevisas vara farlig utan om det finns goda skäl att tro att det inte föreligger någon fara. Men avsaknaden av verkliga bevis för farlighet uppfattas ofta av allmänheten som något positivt – något som exempelvis tobaksindustrin länge och med viss framgång använde sig av!

Till AnnLouise Martin, vetenskapsjournalist och biolog:

Hur bör man som journalist berätta om risker för en bredare allmänhet?

Svar: Det finns en väsentlig skillnad mellan informatörens och journalistens uppgifter: Den förre har att föra ut ett budskap från sin uppdragsgivare, men journalisten måste uppfatta allmänheten som sin uppdragsgivare. Dock måste man vara medveten om att den enskilde journalistens personliga åsikter och värderingar alltid kan påverka budskapet. Journalistens roll är också att ifrågasätta den information som ges – men det finns knappast enbart ett sätt att presentera fakta och farhågor som samtidigt fyller behovet av klarlägganden. En journalist skriver för läsare med mycket olika bakgrundskunskaper och intressen och som tar till sig texter på olika sätt. Svårigheten accentueras av att bidrag till massmedia ofta måste produceras under stark tidspress och på ett litet utrymme.

Men i en ren katastrofsituation måste journalisten i första hand agera som en slags samhällsmedborgare och hjälpa till att förmedla myndigheternas information (så länge det inte är fråga om ren desinformation). I ett senare skede bör journalisten dock gå tillbaka för att undersöka om de informationsansvariga har dolt något och i så fall påvisa det.

Till Lars Harms-Ringdahl, professor vid Institutet för Riskhantering och Säkerhetsanalys AB:

Hur ser du på riskhanteringen på kärnavfallsområdet? Vilka problem bedömer du vara störst?

Svar: Slutförvaringsprojektet kan ses som ett riskhanteringsprojekt. Erfarenheter från andra projekt bör kunna användas även i detta fall. Jag saknar en diskussion kring MTO-frågorna (samspelet Människa, Teknik, Organisation) och de intressekonflikter som kan uppstå i ett projekt som omsätter så stora belopp som gäller i detta fall, ca 50 miljarder kronor.

Vilka de största problemen är beror på för vem och vem man frågar. En svår situation skulle väl uppstå både för SKB och för regering/riksdag om båda de nu aktuella kommunerna skulle säga nej till en kommande ansökan. Vad skulle hända om invånarna i aktuella kommuner fruktar att de kommer att tvingas ta emot kärnavfall från hela Europa? Det finns intressekonflikter bland de agerande. Det är nödvändigt för alla att se dessa intressekonflikter och veta de olika aköternas roller – och inte bara avfärda sina motståndare som orationella.

Allmän diskussion

Om transparens i beslutsprocessen

Lennart Sjöberg: Kjell Anderson har talat om transparens i beslutsprocessen. Här finns olika dimensioner. En sak är att det måste framgå vem som i formell mening fattar besluten. En annan sak är väl att i transparens också ingår att förstå på vilka grunder besluten fattas, alltså vetenskapen bakom riskanalysen, den s.k. epistemiska osäkerheten.

Kjell Andersson: Det är viktigt att göra tydligt på vilka grunder som beslut fattas. Det gäller att på ett tidigt stadium få fram ett brett spektrum av frågor som måste belysas. Genom transparens på ett tidigt stadium kan man undvika att det vid slutet av en beslutsprocess kommer fram frågor som borde ha behandlats tidigare och som därför stannar upp hela processen. Transparens kan ses som en slags vaccinering mot en dålig beslutsprocess.

Mikael Karlsson: Det finns många exempel på låg transparens i beslutsprocesser. Beslut om Öresundsbron togs av politikerna innan någon konsekvensbedömning ens hade påbörjats. Men i den s.k. Århuskonventionen 1998 – som Sverige sent (år 2005) har anslutit sig till – fastslås klart bl.a. att medborgarna har rätt till information, till att delta i beslutsprocesser om projekt som kan påverka miljön, och även rätt till tillgång till rättvisa (dvs att kunna överklaga beslut), även om dessa rättigheter tolkas olika i olika länder.

Om försiktighetsprincipen

Björn Hedberg, Statens råd för kärnavfallsfrågor: När ska man börja tillämpa försiktighetsprincipen? Säger man ja till en viss risk så säger man kanske nej till en annan. Hur bör man se på dett i ett hundratusenårsperspektiv?

Sven Ove Hansson: Vi bör i diskussionen skilja mellan att tillämpa vanlig försiktighet och att använda försiktighetsprincipen. Vanlig försiktighet kan exempelvis innebära att avlägsna sig från en vulkan om det finns goda skäl att tro att ett vulkanutbrott är förestående, även om det inte är bevisat. Försiktighetsprincipen bör användas när vi har vetenskapligt rimliga indikationer på att någonting är farligt.

Mikael Jensen, SSI: Sannolikheten för jordskalv i San Francisco-området är 1 %. Varför bryr man sig där inte mer om risken än vad som är fallet? Sven Ove Hansson: Ofta måste något hända innan människor tar det på allvar. Lennart Sjöberg: Om man skulle ta denna sannolikhet på allvar, så skulle det få så stora konsekvenser (både kostnads- och svårighetsmässigt). Därför tänker man ”fel”.

Mikael Karlsson: Försiktighetsprincipen innebär inte ett nej till allting, men snarare att man tills vidare är extra försiktig i riskbedömningen och riskhanteringen, exempelvis genom att förorda bättre kända och mindre riskfyllda alternativ med ny kunskap håller på att mogna fram. När det gäller exempelvis strålning från mobiltelefoner så har vetenskapligt underbyggda artiklar om att användningen kan ge effekter lett till slutsatsen att försiktighetsprincipen bör tillämpas, t.ex. genom att använda ”hands-free”. Det finns inga dokumenterade exempel på att samhället genom historien har varit onödigt försiktigt.

Kenneth Gunnarsson, OSS Östhammar: Sunt förnuft är nog en viktigare måttstock, ett etiskt- moraliskt synsätt i stället för ett enbart vetenskapligt. Sven Ove Hansson: Det resonemanget är oroande – vetenskapen ger oss ett faktaunderlag till vilket vi bör foga våra värderingar. Men vetenskapens resultat måste användas på rätt sätt. Vi behöver både vetenskap och värderingar.

Mats Harms Ringdahl: Människor ser olika vid olika tidpunkter på risker och det får konsekvenser för vårt beslutsfattande. Även om vi får fram tämligen exakta värden för vissa risker, så görs olika bedömningar vid olika tidpunkter. Ett bra exempel är diskussionen kring klimathotet, som inte sågs som någon seriös risk för 20 år sedan.

Sören Mattson: Vi måste ha en fortlöpande diskussion och forskning om risker – och kombinera detta med sunt förnuft när riskerna ska hanteras.

Lars Harms Ringdahl: Det finns brister i beslutsfattandet. Hur kunde man t.ex. missa så grovt när det gällde Hallandsås-tunneln trots att det fanns stor kunskap om riskerna? Ett annat exempel kan hämtas från vårdsektorn där det trots stora kunskaper förekommer felbehandlingar och föga görs åt saken. Teoretisk kunskap och politisk handling ligger inte alltid i fas med varandra.

Om riskkommunikation

AnnLouise Martin: Journalister kan lätt överreagera när de skildrar vetenskapliga kontroverser och då kan resultatet bli helt fel och journalisten ”ställer till det”. Journalister bör fråga sig om allmänheten verkligen har intresse av en viss vetenskaplig kontrovers.

Inga-Britt Lindblad: När ska man anse att en fråga är tillräckligt genomlyst? Allmänheten bör få möjligheter att lägga synpunkter på den saken och då behövs journalistik kring olika vetenskapsmäns uppfattningar.

Sven Ove Hansson: Det är viktigt att allmänheten kan tro på att eventuella osäkerheter kommer fram i debatten och inte döljs. Om det t.ex. föreligger en risk med ett visst livsmedel så måste ansvariga säga vad de vet i saken. Mark Twain-citatet ”When in doubt, tell the truth”. måste vara vägledande!

Mikael Karlsson: Men vad är “the truth”? Vetenskapsradion och kvällspressen agerar väl helt olika när det gäller att framhålla risker. Inom miljörörelsen uppfattar vi – utifrån erfarenheterna av akrylamidlarmet - att organ som Sveriges Radio och Livsmedelsverket inte önskar att bidra till ”social amplification of risks”. Akrylamidlarmet gav ju faktiskt bra konsekvenser genom att halterna har sjunkit i de livsmedel som vi använder – även om Livsmedelsverkets kommunikation av problemet kanske blev helt fel.

Synnöve Sundell-Bergman: I akrylamidfallet fanns ett välmotiverat underlag, men ändå gick kommunikationen snett. Orsaken kan ha varit att journalisterna blev aggressiva därför att de kände sig lurade av att risken har förekommit i så stor utsträckning under så lång tid. Mats Harms Ringdahl: Svårigheten bestod i att överföra rön om cancer hos djur (råttor) till att uttrycka risker för cancer hos människor i kvantitativa termer.

Lars Harms Ringdahl: Fördelen med överdrivna larm är ju ändå att man faktiskt får en reaktion, beslutsfattare kan vara tröga ibland!

Avslutande kommentarer

Mats Harms Ringdahl: Olika riskbedömningar görs vid olika tidpunkter, kunskapen, perspektiven och förutsättningarna förändras. Riskbedömningar är inte statiska utan dynamiska. Men när det gäller strålning så vet vi faktiskt mycket redan nu, något som inte gäller för många andra områden. Detta gör det lättare att informera allmänheten om strålningsrisker.

Mikael Karlsson: Vi har idag knappast berört kärnavfallsfrågan. Där behövs en seriös alternativdiskussion utifrån olika riskperspektiv och utifrån kunskapen om att vi tenderar att både underskatta och överskatta risker. Och i Statens råd för kärnavfallsfrågor borde inte enbart ingå forskare!

Sven Ove Hansson: Mot bakgrund av de extremt långa tidsperspektiven i kärnavfallsfrågan är det särskilt angeläget att nå fram till konsensus. Men det är svårt, eftersom så många personer och intressenter ser frågan ur så många olika perspektiv. Vissa vill bli av med kärnkraften, andra vill fortsätta med den och även utveckla den.

AnnLouise Martin: Liksom Mikael Karlsson saknar jag en diskussion om kärnavfallshanteringen. Transparens i beslutsprocessen är viktig. Och medierna får inte ”förbarnsligas” – det behövs kunniga journalister som har både förmåga att fråga och att informera på ett ansvarsfullt sätt.

Lars Harms Ringdahl: Det är viktigt att beslutsprocessen är transparent och når ut till fler. Alla måste ha möjlighet att värdera olika partsinlagor.

Kjell Andersson: Det sades tidigare att akrylamidlarmet var bra därför att konsekvenserna blev bra. Men allmänheten fick kanske intrycket att här var ytterligare ett av många larm och börjar bli blasé. Det finns väl en risk att man inte lyssnar på larmen. Viktigast är väl hur vi kan få ett bra deltagande i beslutsprocessen.

Sören Mattson: Intressant är Lennart Sjöbergs uppfattning om att allmänhetens riskuppfattning inte styrs av sannolikhet för negativa händelser utan av de negativa effekterna av en viss händelse. Vidare kan konstateras att det är en stor skillnad mellan hur Inga-Britt Lindblad och AnnLouise Martin uppfattar journalisternas uppgift i samband med kommunikation av risker. Det är viktigt att vid riskbedömningar göra jämförelser mellan olika riskkällor som radioaktiva ämnen, kvicksilver, arsenik etc. Det är också viktigt att använda kunskap utanför vetenskapsområdet – det var när allmänheten slog larm om att kor och fiskar dör på Hallandsåsen som frågorna verkligen blev uppmärksammade!

Lennart Sjöberg: Tidsaspekterna är centrala för riskuppfattningar, inte minst när det gäller kärnavfall.

Inga-Britt Lindblad: Vad vet vi om hur människor tar emot riskrapporteringen? Uppgifter om att mat och luft är riskfyllda är svårt att hantera. När experter har olika uppfattningar så finns en risk att rapporteringen leder till en slags avtrubbning och trötthet hos mottagarna och kan i värsta fall leda till underminering av trovärdigheten när en riktig larmrapport kommer!

Om risknytt

Risknytt är ett elektroniskt nyhetsbrev från Riskkollegiet - föreningen för svensk riskvetenskap

Redaktör:
Per Wikman-Svahn

Redaktion - Kollegiets styrelse:
Ordförande och ansvarig utgivare:
Jan Olof Snihs,
Kassör:
Stefan Backe
Övrig ledamöter
Lena Kecklund:
Niklas Möller (doktorandombud)
Peter Stern (sekreterare)
Suppleanter:
Eva Thörnelöf 
Ulf Bäverstam 
Dick Hedberg
Titus Kyrklund
Per Wikman-Svahn (doktorandombud)

Kansli: 
Sigbladh Administration HB, Box 10022, 181 10 Lidingö
E-post: riskkollegiet@riskkollegiet.nu
Tel: 08-731 43 95 
Fax: 08-731 43 99 Postgiro: 63 58 95-6

Webbplats: www.riskkollegiet.nu